Dykningens Historia, del 4


I del 4 behandlar vi åren 1860 – 1880.

( En god källa vid skapandet av denna kronologi har varit SPUMS Journal Volume 29 No.2 June 1999. Spums Archive

Om du har rättighet till någon av de bilder som använts för att illustrera materialet ber vi dig kontakta oss via vårt kontaktformulär, så skall vi ge dig kredit för bilden, alternativt ta bort den om du så önskar.)

1860 Giovanni Luppis, ROV

Under 1800-talet fick en officer vid det österrikiska marinartilleriet tanken att använda en liten båt lastad med sprängämnen, framdriven av en ång- eller luftmotor och styrd med kablar för att användas mot fiendens fartyg. Efter hans död kom hans anteckningar runt idén i kapten Giovanni Luppis ägo.

Luppis byggde två prototyper, varav den andra visades upp för marinkommissionen under närvaro av kung Joseph I. Kommissionen accepterade den inte utan bättre framdrift och styrning.

1864 introducerades Luppis för den brittiska maskiningenjören Robert Whitehead, chef för den lokala fabriken “Stabilimento Tecnico Fiumano”, med vilken han tecknade ett kontrakt för att utveckla “salvacoste” ytterligare.

Whitehead förändrade konstruktionerna avsevärt och började tänka på problemet med att sätta igång explosiva laddningar på distans under ett fartygs vattenlinje, vilket var mycket effektivare än att bombardera över vattenytan. Whitehead tillverkade sedan en enhet som körde under vatten och installerade en motor som drevs av tryckluft, liksom automatisk styrning för djup och riktning.

Den 21 december 1866 demonstrerades den första självkörande torpeden, numera benämnd Minenschiff, officiellt för det som nu var Österikiska-Ungerska väldet för utvärdering. Denna modell var 355 mm i diameter och 3,35 m lång och vägde 136 kg med 8 kg sprängämnen. Marinkommissionen accepterade det och därefter den 6 mars 1867 kontrakterade regeringen uppfinnarna för en testproduktion och gick med på att betala alla produktionskostnader. Det blir dock inte så många beställningar som önskats och Luppis som står för tillverkningen tvingas i konkurs 1873, varefter Whitehead startar Torpedo-Fabrik von Robert Whitehead och tar över hela verksamheten.

Luppis kompenseras på sätt och vis, när han 1869 av Franz Josef adlas och får titeln Baron von Rammer (sänkaren).

Långt senare hedras han med att också få erkännandet som den första som utvecklar en ROV40.

Här kan det vara på sin plats att definiera skillnaden mellan ROV och AUV som bägge är ett slags robotiserade undervattensfarkoster. ROV, Remotely Operated vehicle, är en via kablar, fjärrstyrd enhet vars operatör står på land eller ombord på ett fartyg. En Autonomous Underwater Vehicle, AUV, är en obemannad undervattensfarkost som genomför sitt uppdrag utan någon operatörs ingripande. AUV:en förprogrammeras till att, när uppdraget är utfört, återvända till en plats där den kan tas upp alternativt laddas ner på data41.

1860 Oskar Sandahl

Sandahl

Oskar Sandahl blev 1854 kirurgie magister vid Karolinska Institutet.

Sandahl var sjuklig och gjorde, bland annat för att kurera sin hälsa, flera resor till utlandet med sin familj (hustru och två döttrar). När den tiden kom undervisades döttrarna i hemmet. En av lärarna var den unge August Strindberg.

Under 1857–1858 gjorde Oskar Sandahl en resa, nu tillsammans med adjunkten Otto Christian Lovén vid Karolinska institutet, till Egypten. Denna resa hade ett tydligt vetenskapligt syfte. Besök gjordes på apotek, hos läkemedelsgrossister och drogsamlare. Under resan från Egypten hade Sandahl i Montpellier i södra Frankrike studerat en anläggning för behandling av bröstsjuka patienter med ”bad i förtätad luft” – i en tryckkammare.

Han uppförde sedan en sådan anläggning – den mediko-pneumatiska anstalten på Klara Strandgata i Stockholm.

Kompressorn som användes var på 3 hk och levererade luft vid max 200 kPa (1 atö)

Kärlet till höger är en kylare av den varma luften från kompressorn. Kammaren hade en diameter på 1 m och var c:a 2 m hög.

I oktober 1860 börja denna anstalt, som i folkmun kallades för Sandahls klockor, att ta emot patienter. Ett “bad” i tryckkammaren tog mellan en och två timmar. Lufttrycket höjdes försiktigt under 20–30 minuter varefter det vid badets slut lika långsamt sänktes. Alla slags luftrörsproblem, bronkit, astma, kikhosta, tuberkulos med mera, behandlades. Under de första åren gavs cirka 2 700 behandlingar, varav Sandahl beskrev 272 i sin senare presenterade avhandling.
Trots att anstalten erhöll statsanslag från 1863 gick den med förlust och när statsanslaget upphörde 1873 fick den lov att stängas.

Sin avhandling ”Om verkningarne af förtätad luft på den menskliga organismen” försvarade Sandahl 1862 och promoverades i Lund till medicine doktor 186342, 43.

1863 S Scholfield

Den första snorkel man känner till patenterade 1863 i USA a S. Scholfield. Den var dock inte avsedd för dykning utan för att användas vid simundervisning44. Den kallades inte heller snorkel.

1865 Rouquayrol, Denayrouze

1860 tog fransmannen Rouquayrol patent på en demandventil tänkt för rökdykning, men när han 1864 började samarbeta med marinlöjtnanten Denayrouze utvecklade de den i stället för undervattensbruk. Paret konstruerade även en handdriven luftpump, en kopparmask och en dykarhjälm45.

(Som kuriosa kan nämnas att Jules Verne i boken ”En världsomsegling under havet” refererar till Rouquayrol och Denayrouze demandventil.)

1873 Brooklyn bridge, Andrew Smith

Brooklyn Bridge

Projektet med att bygga Brooklyn bridge startas. För kassunarbete anställs 600 personer. Notera männen med spadar på nedre bilden som gräver ut bottensediment så att kassunen kan sjunka ner till berg eller fast sand. Kassunerna som var upp till 23, 8 meter höga värmdes med ånga då man trodde att tryckfallssjuka orsakades bland annat av extrem kyla. Den platsansvariga läkaren Andrew Smith rapporterade 110 av 119 fall av tryckfallssjuka som allvarliga. Fjorton av de drabbade dog. Dekompressionstabeller eller rekompression användes inte. Smith var den första att benämna symtomen som kasunsjuka. Bland allmänheten kallades sjukdomen ”doing the bends” på grund av den kroppsställning som de drabbade ofta intog. Senare förkortades det till bends. En tidig behandlingsmetod mot tryckfallssjuka, som man länge trodde var verksam var att den drabbade drack/smordes in med alkohol på det drabbade stället. Terapin var verkningslös då det var flera orsaker än bara genomblödning som spelade in46, 47

1877 Leonard von Bremen

L von Bremen utvecklade ett talrör. Detta rör var anslutet till dykaren hjälm. Detta ledde till en klart förbättrad kommunikation mellan dykaren och dykskötaren48.

1878 Paul Bert

BertBert

Paul Bert publicerar “La Pression Barometrique” där han påvisar syrets toxiska verkan på centrala nervsystemet vid förhöjt tryck, den så kallade ”Paul Bert-effekten” 49.

1878 Alphonse och Theodore Carmagnolle

Två franska bröder, Alphonse och Theodore Carmagnolle, patenterar den första riktigt antropomorfa ( antromorfism, att föreställa sig mänskliga egenskaper hos icke mänskliga företeelser) dykardräkten som konstruerades. Patentet gokändes 1882.

Ett utmärkande drag hos Carmagnolle-dräkten var hjälmen. Den hade 25 enskilda två-tums glasportar med mellanrum på medelavståndet för de mänskliga ögonen. En ytterligare port överst på hjälmen kunde tas bort för att ventilera dräkten i ytläge.

Skarvarna var gjorda av partiella sektioner av koncentriska sfärer formade för att skapa bästa möjliga passform och var avsedda att hållas vattentäta med en slinga av vattentätt tyg fäst vid båda sektionerna av fogen och vikta för att glida på sig själv när fogen flyttades. Dräkten hade inte mindre än 22 sådana rullande fogar; fyra i varje ben, sex per arm och två i dräktens kroppsdel. Dräkten var oerhört tung och visade sig aldrig fungera riktigt tillfredsställande. Carmagnolle-dräkten finns nu på National Maritime Museum i Paris50.

1880, Henry Albert Fleuss

Henry Albert Fleuss, anställd som mästardykare hos Siebe, beviljades 1878 ett patent som förbättrade aktionstiden hos dykapparater. Hans apparat, en återandningsapparat, bestod av en gummimask ansluten till en andningspåse, med (uppskattad) 50-60% syrgas, tillförd från en koppartank. Tanken innehöll även koldioxid renat av repgarn blött i en lösning av kaustisk kalium. Systemet gav en varaktighet av cirka tre timmar. Fleuss testade sin enhet 1879 genom att spendera en timme nedsänkt i en vattentank, sedan, en vecka senare genom att dyka till ett djup på 5,5 m i öppet vatten, vid vilket tillfälle han skadades lätt när hans assistenter plötsligt drog upp honom till ytan. Fleuss apparater användes under arbetsförhållanden första gången i november 188051.

1880 Carl Axel Lindqvist

Cirka 1880 började Carl Axel Lindqvist, baserad på Mäster Samuelsgatan 50 i Klarakvarteren i Stockholm, bygga olika hjälmar. Det tros att han var inspirerad av designen av Fahnehjelm-hjälmen Precis som Fahnehjelm-hjälmen hade hjälmarna som Lindqvist byggde ingen bröstplatta, istället använde han en mässingsring som var permanent fäst vid dräkten. Ringen skruvades fast vid hjälmen med 4 bultar. Lindqvists verksamhet togs över av Emil Carlsson 1910. Carlsson fortsatte att tillverka hjälmar av samma “pott” -konstruktion under ytterligare 42 år, men 1940 kom det ut en katalog där också hjälmar med en 12-bult bröstplatta visades 52.

Referenser

40. Luppis. Besökt 20200501

41. Giovanni Luppis. Besökt 20200501

42.Oskar Sandahl. Besökt 20200429

43.Oskar Sandahl. Besökt 20200429

44. S. Scholfield . Besökt 20200501

45. Rouqayrol, Denayrouze. Besökt 20200429

46. Kindwall EP. Management of Diving Accidents, Historical Review. In Management of Diving Accidents.

47. Kindwall EP. A History of Hyperbaric Medicine. In
Hyperbaric Medicine Practice. Kindwall EP. Ed.
Flagstaff, Arizona: Best Publishing Company, 1994;
2-16

48. Davis RH. Deep Diving and Submarine Operations Part 1 and 2, 9th edition. Gwent: Siebe Gorman and Co Ltd,1995.

49. Kindwall EP. A History of Hyperbaric Medicine. In Hyperbaric Medicine Practice. Kindwall EP. Ed. Flagstaff, Arizona: Best Publishing Company, 1994; 2-16

50. Carmagnolle. Besökt 20200428

51. Henry Fleuss. Besökt 20200501

.

52. Lindqvist. Besökt 20200429