På 1940-talet rapporterades ungefär 6000 amas vara aktiva längs Japans kuster, medan amas idag uppskattas till mindre än 70 dykare per generation och blir alltmer en turistattraktion.
Dykarna har dock fortfarande praktisk användning för reglerad insamling av skaldjur, för att upprätthålla ett hållbart fiske.
Ama-dykarnas historia är mycket gammal, den tros vara minst 2000 år gammal, men förmodligen mycket äldre (en del menat upp till 7000 år), med tanke på storleken av skalhögar ([貝塚] kaizuka ) från mellan-Jōmon-perioden och framåt
Fridykningsaktiviteter nämns också i Gishi Wajin Den (魏志倭人伝), en kinesisk beskrivning av de japanska öarna och deras invånare, som går tillbaka till 285 e.Kr.
Ama-fridykare nämns först i litteraturen i den äldsta japanska poesiantologin, Man’yōshū (759 e.Kr.) och i verk från Japans Heian-period.
Längs de avlägsna halvöarna i den japanska skärgården hävdar lokal legend att ama-san, kvinnliga fridykare, en gång var sjöfarande zigenare i de nordöstra asiatiska haven.
Etno-historiker upprepar möjligheten att ama-dykare reste med strömmarna från kontinentala Asien över till södra Japan där de splittrades i två distinkta nomadsamhällen; den ena reser till Stilla havets kust, den andra rör sig norrut längs Japanska havets kustlinje. Legenden fortsätter och berättar att en grupp fördes norrut av en tyfon för att sedan bli skeppsbruten och lämnad för att överleva på Notohalvöns klippiga stränder vid Japanska havet.
Fortfarande fortsätter ättlingar till den skeppsbrutna ama-san en säsongsbetonad semi-nomadisk livsstil. Under vintermånaderna håller de sig nära fastlandets stränder och dyker efter namako (havsgurka), musslor, sjöborrar, ostron, och tång. Männen, ofta maken, har en roll som båtförare, att dra upp den ”dyksten” som ibland används vid djupa dyk, samt att ta hand om fångsten.
På våren flyttar några äldste till Hegura Island, en utpostö 50 kilometer från halvöns stränder. Yngre ama-san följer efter under monsunregnet i slutet av juni och under tre månader om året hävdar ama-dykarna sina ärftliga rättigheter att dyka efter skaldjur i vattnen runt Hegura Island; lokala historiska dokument visar att anspråket skänktes till deras kvinnliga förfäder av General Maeda under den feodala Tokugawa-eran (1603-1867).
Fram till mitten av 1900-talet arbetade de kvinnliga ama-dykarna mer eller mindre nakna, vilket också ledde till att kvinnliga dykare var ett återkommande tema i träklosstryck, inklusive många suggestiva, erotiskt laddade representationer, så kallade shunga. För den som vill läsa en engelsk översättning av texten (erotisk) på träsnittet med bläckfiskarna av Katsushika Hokusai (1760–1849) finns den på The Dream of the Fisherman´s Wife. (Hokusai syftade på den populära Edo-legenden om prinsessan Tamatori, en ödmjuk ama-dykare som gifter sig med en medlem av det kejserliga hovet och sedan använder sina dykkunskaper för att hämta en arvepärla som stulits av havsdraken Ryūjin. Tamatori dyker till Ryūjins undervattenspalats Ryūgū-jō, förföljd av en armé av havsdjur, inklusive bläckfiskar. Medan Tamatori möter ett tragiskt slut, är Hokusais version av finalen mer erotisk).
Träsnittens erotiska budskap skall mera tolkas som konstnärernas fantasi än kvinnornas. Ama-dykare är välkända för sin dygd och tro. Alla Ama-dykare har en egen plats på stranden där de förvarar ett ”böneskrin” och dit de återvänder efter dagens dykningar för att tacka för fångsten och för att de klarat dagens dykningar utan skador.
Det har även funnits och finns manliga Ama-dykare, men kvinnorna klarar, på grund av mer underhudsfett, bättre av nedkylningen i det ibland kalla vattnet. Det japanska ordet Ama kan närmast översättas till ”havsmänniska”. Män, särskilt makar, spelar ofta en roll i aktiviteterna, till exempel att sköta båten och hjälpa dykarna.
Feodalismen upphör och nymodigheter införs i Japan
Feodalismen avskaffades 1867 och en ny era som omfattade västerländskt tänkande, lagar, vetenskap och teknik svepte genom den japanska skärgården. Och ändå, som det är med många avlägsna områden på andra håll i världen, gick förändringarna nästan obemärkt förbi i ama-samhället på Hegura Island. Deras regler för social ordning, fiskerättigheter och resursförvaltning baserad på kollektivism och släktskap bestod.
Kollektivismen väver igenom ölivet idag som den gjorde förr i tiden. Alla beslut fattas av den kollektiva helheten. Var, när och under hur många timmar dykning är tillåten, avgörs av den kollektiva helheten.
Teknikens baksidor diskuteras
Utöver beslut om samhällsbaserad resursanvändning och förvaltning finns också frågor om teknik och livsstil. Huruvida man ska tillåta bilar, varuautomater och annan teknik som kan påverka öns livsstil är frågor som har varit på ama:s samhällsagenda under de senaste åren. Några av de äldre ama-san säger att diskussionerna som deras äldre hade om att anta teknik, en typ av debatt som var ny för många decennier sedan, verkar mycket standard nu.
Synskärpa, lungkapacitet och jägarinstinkt är de definierande beståndsdelarna för ama-dykare. Tekniska innovationer kan potentiellt förändra dessa naturliga förmågor, och det var detta som ama-san ifrågasatte. I vilken grad förbättrar du naturliga förmågor för att säkra marina resurser? Kommer detta potentiellt att leda till uttömning av just de resurser som du lever av?
Dessa frågor ställdes först vid 1900-talets början när simglasögon introducerades. Vissa varnade för de potentiella farorna med överfiske till följd av ökad synförmåga, och därför begränsades användningen av simglasögon till en början till en timme per dag. Men med tiden blev simglasögon standardutrustning.
Utveckling av ama undervattensvisionsutrustning – Bildkälla: www.diveoclock.com
Tidiga amas dök utan synhjälp, men började sedan använda simglasögon när man fridök på grundare vatten. Dessa simglasögon, kallade mīkagan (ミーカガン) utvecklades i Okinawa 1884 av Yasutarō Tamagusuku. Vissa försågs med ”öronkupor” för att minska behovet av tryckutjämning vid dyk till större djup. Alla Ama-dykare sägs tryckutjämna med Frenzels manöver.
Amadykare med Tamagusuku simglasögon. Notera att ramen är av metall. Glasen fästes mot ramen med talg. Huvudschalen är en del av den traditionella och religösa klädseln. Bildkälla: blutimescubahistory.com
Alla amas dyker nu med en mask, vanligtvis ett stort nästäckande cyklop med enkelfönster, men vissa använder modernare modeller.
Nästa innovationsdebatt fokuserade på våtdräkter, följt av simfötter (båda används idag). Liksom med synhjälp försvann den initiala oron över potentiella negativa effekter på marina resurser med tiden. Nästa debatt handlade om huruvida man skulle tillåta dyktuber eller inte. Kollektiv omröstning resulterade i ett nej. Mer än sex decennier har gått sedan detta beslut fattades, och inte en enda gång har det ifrågasatts bland ama-san på Hegura Island.
Yrkesstolthet eller vetenskaplig förståelse
Det finns en antydan till stolthet i Ama-kvinnornas röster när de beskriver sitt arbete och man kan inte låta bli att undra om beslutet påverkades av stoltheten över deras identitet att vara fridykare, mer än en vetenskapligt baserad förståelse av att lufttuber potentiellt skulle kunna leda till överskörd och slutligen uttömning av de marina resurserna som upprätthåller deras samhälle. Hur mycket den kulturella identitetens psykologi färgade det kollektiva på Hegura Island ama-san är oklart.
Ändå handlar traditionerna som överförs från mor till dotter inte bara om tekniker för att öka lungkapaciteten, lära sig att läsa havsströmmar och var man kan hitta den bästa kvaliteten på skaldjur. De inkluderar också att ifrågasätta hur livsstilar potentiellt skulle kunna förändras genom ett urskillningslöst antagande av teknik. Så kanske beslutet att avvisa användningen av dyktuber helt enkelt växte från känslan av tillhörighet som daglig interaktion med det marina livet har ingjutit i hjärtat av ama-san.
Dock finns det förändringar som de inte kan skydda sig emot. Klimatförändringar har gjort sikten sämre och vattnet varmare, vilket minskat fångsten. Ett annat resultat är oftare förekommande tyfoner som omöjliggör dykningar. Detta har bland annat lett till att flera Ama-dykare nu har jordbruk som huvudsyssla och fångstdykning som bisyssla.
Ama-dykarna väsentliga för pärlodlingens uppkomst
Japan anses vara det land som tog fram en kommersiell metod för att framställa konstgjorda pärlor i början av 1900-talet, men utan Ama-dykarna hade det inte varit möjligt. De dök ner och placerade in ett sandkorn eller en kärna i musslan. De flyttade även musslorna när tidvattnet eller någon tyfon nalkades.
Numera, med utvecklingen av tekniker för pärlodling, är kvinnliga dykare inte längre nödvändiga, men för att hedra de kvinnliga dykare som möjliggjorde pärlodling, hålls kvinnliga dykardemonstrationer på Pearl Island. Pearl Island är det enda stället där man nu kan se kvinnliga dykare i sina traditionella vita kläder.
(Japan anses, för att Carl von Linné faktiskt tog fram en snarlik idé 150 år före japanerna.. Han blev inspirerad under sina resor i Lappland där man fiskade efter den svenska pärlflodmusslan för att hitta pärlor. Då han besökte Lappland var pärlflodmusslan i princip utfiskad. Han funderade och tyckte att det borde finnas något bättre sätt att få fram dessa vackra pärlor (som var väldigt dyrbara på 1700-talet). Väl hemma i Uppsala experimenterade han med musslor i Fyrisån och lyckades hitta en teknik som liknade den traditionella metoden som japanerna tog fram i slutet på 1800-talet. En del av Linné:s framodlade pärlor finn nu att beskåda på ett museum i London.)
Från halvnaket till våtdräkt
Historiskt sett bar tidiga dykare, även kvinnliga, bara en ländduk (fundoshi) eller en enkel omlott midjeduk och vanligtvis ingen topp när de arbetade.
På 1900-talet antog Ama-dykarna baddräkter och en helvit dykuniform för att vara mer korrrekt klädda när de dök, vilket speglar förändrade moraliska koder. Den vita färgen anses ha två syften, dels att visa på sedlighet, dels ansågs den ge ett visst skydd mot anfall från hajar.
Framförallt vid strandnära dyk används en trätunna för att lägga fångsten i.
Detta följdes av introduktionen av våtdräkter på 1960-talet och framåt, vilket ökade tiden det var möjligt att arbeta bekvämt i havet (vattentemperaturen kan gå ner till 10°C på vintern).
I dag består dykutrustningen av våtdräkt, fenor, cyklop, handskar, samt en kniv, och en krats för att fånga hummer med. Snorkel används inte. Dessutom ett rep upp till ytan och i vissa fall stensänke för neddykning, samt en säkerhetsutrustning i form av en livboj (Denna används även som flythjälp under viloperioderna).
Två komplett utrustade Ama-dykare. Bildkälla: www.euronews.com
Tidig upplärning, långt arbetsliv
Flickor börjar tränas av sina mödrar när de är 10 – 12 år. Träningen består i andningsdteknik, andhållning, läsa av vattenströmmar, bedöma goda fångstplatser, samt de traditioner och regler som gäller för Ama-dykare. Som nybörjare får de endast dyka strandnära och till max 10 meters djup. Efterhand som de blir äldre får de dyka djupare. Maxdjupet för Ama-dykare är 30 meter. Vanligen är Ama-dykarna aktiva upp till 70 – 80 års ålder, men det finns exempel på kvinnor som fortfarande dök vid 92-års ålder.
Speciell andningsteknik
Ett dyk varar normalt från 30 sekunder till en minut följt av en minuts vila vid ytan. Arbetsdagen är, om vädret tillåter, sex timmar. Under ytuppehållet efter ett dyk använder amas, såväl som deras haenyeo-koreanska motsvarigheter, en återhämtningsteknik som kallas isobue på japanska (och sumbisori på koreanska), vilket är en lång och långsam utandning, med överläppen dragen över den nedre, vilket skapar ett visslande ljud (”havsvissling”). Detta gör dykarens närvaro känd på ytan och lär hjälpa till med återhämtning (kanske rensar ut koldioxid vid utandningen effektivare). amas har ingen fast inandning, men det sista inandningen är dock mestadels passiv, med en liten inandning precis innan dyket, snarare än ett helt andetag.
Kuriosa
Fridykaren Jacques Mayol, som på egen hand uppfann det moderna förhållningssättet till fridykning och blev känd genom succefilmen det stora blå, föddes i Shanghai, där han också växte upp (och inte i Grekland som i filmen).
Som barn tillbringade Mayol hela sin somrar i Japan, i Kyūshūs Karatsu-område (Saga-prefekturen). Det var där han först lärde sig att fridyka med sin bror, när han var 6/7 år gammal (1933), och han har berättat att han blev fascinerad av ama-fridykare som samlade snäckor i området.
Delfiner spelade en viktig roll i hans liv, och Jacques såg också sin första delfin nära Nanatsugama-grottorna i Karatsu.
Genom att inspirera en ung Jacques Mayol att utforska undervattensvärlden kan Japans traditionella ama-dykare på ett indirekt sätt ha bidragit till födelsen av modern fridykning.
UN Univesity, film om Ama-dykare (11 min)Källor:
https://bluejapan.org/culture/japans-diving-culture/history/ama/
https://ourworld.unu.edu/en/japans-ama-free-divers-keep-their-traditions