Foto av världsmästaren Alexey Molchanov, taget av Daan Verhoeven under världsmästerskapet i
fridykning 2021.
Apnea är det sammanfattande namnet på tävlingssporten fridykning. En sport som växer sig allt
större. Ett ursprung till människor som fridykare kan vara de asiatiska havsnomader som livnärde
sig och fortfarande livnär sig på att fridyka efter mat och pärlor (se vår tidigare artikel om Ama-san,
Japans kvinnliga fridykare under Dykningens Historia > Asiens Dykhistoria).
En skillnad är att tävling i fridykning går ut på att göra ett enda maximalt dyk – inte många korta dyk i följd.
De flesta av oss klarar, efter lite träning, att hålla andan under 1,5 – 3 minuter, att fridyka ner till
cirka 20 meter och att simma under vattnet 25 – 30 meter, men världsrekorden inom Apnea ligger i
dag på ett djup av 136 meter simmat med fena, att simma horisontellt under vattnet i bassäng, 319
meter, att hålla andan i vila under vatten 11 minuter och 35 sekunder. Hur är det möjligt?
Vi vänder oss till den svenska professorn Erika Schagatay och hennes forskningsteam vid
Mittuniversitetet som studerar fridykningsfysiologi, för att få en förklaring. Erika är också
dykare och fridykare och var en av de drivande krafterna bakom Svenska
Sportdykarförbundets beslut att godkänna apnea som en undervattensport.
Människor har något som kallas en dykrespons. Enligt Erika är dykresponsen något som
är mer eller mindre utvecklat hos de flesta däggdjur. Hon tränade grisar att dyka (grisar
och människor har ungefär samma fysiologi grisar är dessutom ”intelligenta” och relativt
lättlärda). Det visade sig att grisar hade en mindre stark dykrespons än tränade
människor. Vår närmsta ”släkting” bland däggdjuren, aporna har mycket dålig dykrespons
medan dykande däggdjur som till exempel kaskelotvalen och vissa sälar har mycket bättre
dykrespons än människan.
Vad är då dykresponsen?
Enkelt uttryckt är det kroppens sätt att reagera på när det inte finns tillräckligt med syre. Vi
har kroppsdelar som kräver mindre syre och tar längre tid innan de tar skada av syrebrist
till exempel huden, medan hjärnan och hjärtat ständigt kräver syre. Kroppen prioriterar när
man fridyker att transportera syre just till hjärnan och hjärtat medan den drar ner på
syreleveransen till huden och andra delar av kroppen som inte är lika beroende av syre. Vi
behöver inte ens dyka för att det här skall träda i funktion, det räcker med att vi håller
andan och placerar ansiktet i vatten. Det som sker är att pulsen minskar, och samtidigt
minskar blodflödet i kärlen till t ex huden.
Andra kroppsfunktioner som hjälper fridykaren
Enligt Erika Schagatay och hennes forskningsteam är det flera kroppsfunktioner som
hjälper till när man ska hålla andan. När man fridyker är lungornas storlek viktig, eftersom
de lagrar syre. Ett annat exempel är mjälten, som innehåller ett lager med koncentrerat
blod. När den drar ihop sig, minskar sin volym, kan den öka mängden röda blodkroppar
som transporterar syre i blodet. När mjälten pytsat ut de extra blodkropparna kan man
hålla andan längre, har Erikas forskningsteam visat. För att kunna fridyka är det också
viktigt att kunna slappna av och minska sin stressnivå, då minskar syreförbrukningen.
Träning är en viktig del
Att vara i god fysisk form är som inom alla prestationsformer viktigt. Många egenskaper
som påverkar dykförmågan är ärftliga, men de flesta går också att träna upp.
Dykresponsen ökar t ex om man fridyker – eller bara håller andan – ofta. Erikas forskning
har också visat att frivilliga personer som gjort fridykningsinspirerad lungträning ökat sin
lungkapacitet med en halv liter på 3 månader. Om man fridyker mycket får man även en
större mjälte, vilket förlänger dyktiden.
Men träning handlar inte bara om fysisk träning utan också psykisk träning i att utstå visst
obehag utan att bli stressad. Många av de som är verksamma inom apnea ägnar sig åt
yogaövningar för att kunna slappna av bättre, och de kan också använda yogaandning just
innan dyket för detta.
En viktig regel när man fridyker är dock att inte ”hyperventilera” före
dyket, dvs andas mer än normalt. Då är det risk att man inte känner när man måste börja
andas igen, och man kan drabbas av ”blackout” av syrebrist (detta kan även ske under
uppstigningen mot ytan efter ett djupt fridyk, så kallad shallow water blackout).
Säkerhet inom fridykning
Inom tävlingssporten apnea ska man alltså prestera långa dyk, men om man håller andan
för länge kan man svimma under vattnet, och utan hjälp drunkna. På tävlingar finns alltid
säkerhetsdykare som snabbt kan hjälpa en fridykare om den drabbas av blackout, och
fridykaren som fått blackout diskvalificeras från tävlingen.
Om man fridyker som
rekreationssport är det viktigt att inte försöka göra maximala dyk – man ska gå upp så fort
man känner andnöd. Därför är det viktigt att man inte hyperventilerar, vilket tar bort
andningsreflexen. Lika viktigt är att ha någon med sig i vattnet, som kan rädda en fridykare
som drabbats av blackout: Dyk aldrig ensam! Avslutar Erika.
Tack
Denna artikel om fridykning skickades till Erika med en förfrågan om hon kunde
korrekturläsa materialet, vilket hon glädjande nog gjorde. Dessutom lade hon till en mängd
information som gjorde artikeln mycket intressantare. Hon berättade också att hon har
mycket mera material om fridykning som hon var beredd att dela med sig av, så ni kommer
troligen att se Erikas namn här på sdhf.se även i framtiden. Tills dess, stort tack Erika.