Dykeri och Bärgningskompanierna

Treuleben, Coberton

Så vitt känt är var tysken Hans Albrecht von Treuleben den första att få kungligt monopol till att bärga vad som sjunkit i svenska vatten, detta skedde 1663. Treuleben och hans medarbetare bärgade 50 av 64 kanoner från regalskeppet Vasa¹. Efter att man bärgat kanonerna överläts, rättigheterna till George Coberton (har inte funnit några uppgifter om honom), som sades ha kunskap och kännedom även om ännu oprövade dyk- och bärgningsmetoder. Coberton fick tillåtelse att ”Från skeppet Vasa försöka ta upp vad vad han kunde och behålla det bärgade efter att Treuleben lämnat platsen, samt att i övrigt bärga vad som fanns i svenska vatten och ansågs som förlorat för all framtid”. Det verkar inte som Coberton utnyttjat sitt tillstånd i någon större omfattning².

1667 års sjölag

1667 års svenska sjölag skapades bland annat för att förbättra bärgningsväsendet och uppmuntra till bildandet av organiserad verksamhet för bärgning av grundstötta fartyg, samtidigt som lagen avsåg att hindra vrakplundring och ”strandrov”³. Den så kallade strandrätten som gav furstar och länsherrar äganderätten till det gods, som, “genom på sjön skedda olyckshändelser, bragtes på stränderna” togs bort och ersattes med bärgningsrätten.

Statlig kontroll

Den skånska General-Guvernören Grefve von Ascbeberg skrev till konungen Karl XI, i ett brev daterat 4 maj 1687. ”Att när skepp strandat längs den skånska kusten vände sig redarna till danska dyk- och bärgningsföretag trots (Acbebergs) förbud mot detta”. Han ansåg att uppdragen borde gå till svenska företag och näringsidkare. Kung Karl den XI godtog idén och skrev i ett brev daterat den 10 maj 1668 att Acbeberg skulle tillse att det blev så att svenska företagare fick företräde.

Dykeriverket

Det tidigaste dokument som har kunnat hittas inför denna redovisning är från 1730 och utfärdat av Kung Fredrik 1.

Hela dokumentet kan läsas på Protectorial

I korthet säger dokumentet att Dykeriverket har enväldig rätt till att utse bärgare och att den som bryter mot detta åläggs böter på 1000 riksdaler (anm. motsvarar enligt konsumentprisindex för 2025 runt 160 000 kronor), samt den utsedde bärgarens förlust.

Dokumentet hänvisar också till bestämmelser från den 30 juli 1719 som säger att förolyckade fartyg och dess last, över eller under vattnet, inte får tas upp om tillstånd inte erhållits från dykeriintressenterna. Men att föremål som flutit i land kan var och en som finner det ta om hand.

Dokumenten fortsätter med att dykintressenterna och deras anställda bör bemöta de nödlidande från ett kapsejsat fartyg med hövlighet och ge bistånd. Det hela avslutas med att dokumentet en gång per år skall läsas upp i tingen och från predikstolarna för att folket skall veta vad de skall rätta sig efter.

Dyk- och bärgningskompanierna

För Dyk- och bärgningskompanierna uppsattes relativt stränga regler. Dykerikompanierna stod under statlig kontroll, hade viss officiell prägel och fanns utplacerade längs kusten. De bemannades av dykerikommissarier, uppsyningsmän och övriga anställda. För att hindra de anställda att för egen vinning stjäla eller plundra från vraken utövades mycket hård intern kontroll och höga straff⁴. Det verkar som att man till stor del arbetade från ytan (se vidare under J. P. Ljungström).
De som ansvarade för kontrollen var anställda vid Dykeriverket. Det har inte gått att få fram några närmre uppgifter om verket, mer än vad som sägs ovan, men de hade personal utplacerad längs kusten. I Kalmar fanns i början av 1800talet Dykeriverket med en dykerikommissarie och tolv strandfogdar (för sträckan Bergkvara till Figeholm)⁵. I en skrivelse daterad 1828-30- 08 föreslås att Dykeriverket skall införlivas med Tullverket.

“Lots- och Båtverket synes mig ändamålsenligast böra i Sverige, så, som förhållandet är till exempel i Norra America, närmast lyda under LocalTullstyrelserna. Hos oss synes mig, att Lotsarne borde å närmare håll, än nu äger runi, hafva ett Öfverbefäl, som torde kunna bestridas af TulljagtLieutenanter, KustbevakningsControlleurer eller Öfveruppsyningsman vid UnderTullkamrarne i inloppen, och vid uthamnarne uti skärgårdarne; alltid under förutsättning, att, dessa tjenster borde bestridas af bildade och skicklign personer.
DykeriVerket torde äfven ändamålsenligast kunna ställas under IIufvudTullkamrarnes bestyr, såsom det nu i Finland lärer vara organiseradt; dock synes manafDykeriinrättningen hädanefter icke böra vänta någon slags påräknad vinst för StatsVerket, då den alltid ifrån en sådan källa uppkommer endast genom olyckliges förluster. En väl och christligt förordnad Policeförfattning, om hvad i anseende till hjelp
för sjöskadade iakttagas hör, synes mig vara det värdiga stadgande, som i denna del ifrån en fri Stats lagstiftning borde utgå. Genom Dykeriets ställande under LocalTullstyrelserne, tror jag, vid sjöskador,
uppkommande tillfällen till tullförsnillning säkrast kunna förekommas”⁶.

Södra Dyk- och Bärgningskompaniet

Det första svenska dyk- och bärgningskompaniet bildades 1692 under namnet Södra dykeri- och bärgningskompaniet och ägdes av köpmännen Jöran Holst och Sifvert Dietrichsen i Helsingborg, som under tio år fick monopol att bärga fartyg och dyka efter gods utmed Skånes, Hallands, Göteborgs och Bohusläns kuster, det vill säga från Skåne upp till gränsen mot Norge. De hade bland annat ett stort upplag och förråd på ön Nidingen på västkusten. Monopolet förlängdes flera gånger, sista gången 1797.

“Ledningen av kompaniet övergick i början av 1700-talet till Jöran Holsts svärson Petter Pihl d.ä och dennes svåger rådman Johan Cöster. Som ledare av kompaniet fungerade sedan mitten av 1730-talet borgmästare Petter Pihl d.y. Efter hans död 1759 kom snart köpmannen Fredrik Wilhelm Cöster d.ä. att leda verksamheten. Det är värt att notera att Dykerikompaniet under alla år sannolikt har varit mycket vinstgivande och genererat stora förmögenheter inom framför allt släkterna Pihl och Cöster. Verksamheten upphörde omkring sekelskiftet 1800 sedan kungen år 1802 beslutat att all dykeri- och bärgningsverksamhet längs rikets kuster skulle läggas under en enhetlig ledning med säte i Stockholm. I Helsingborg anställdes bara en kommissionär⁶.

(Johan Frans Henrik Oldenburg, 1830 – 1896 var en svensk numismatiker ( en person som samlar på mynt, sedlar, medaljer, polletter och andra betalningsmedel). En annan känd svensk numismatiker var Otto Wedbergs (1826-1912) I bådas samlingar fanns ett förtjänsttecken i silver respektive tenn om vilka följande nämns (det anses att det Dykeri och Bergnings kompani som nämns syftar på Södra Dykeri och Bergnings Kompaniet.

(Huvuddelen av Oldenburgs samling av medaljer såldes 1883 för 60.000 kronor till Göteborgs museum, där den kom att utgöra huvuddelen av myntkabinettet. Hans svenska mynt och de återstående medaljerna såldes 1897–1899 för 180.000 kronor hos Bukowskis, som även auktionerade bort Oldenburgs tavlor, vapen, miniatyrer och konstindustriföremål. Wedbergs samling finns fördelad på Kungliga Biblioteket respektive Riksarkivet.)

Dykeri och Bergnings Kompaniets Direktion.
Ett Dykeri och Bergnings kompani erhöll den 22 Dec. 1802 uteslutande privilegium på 25 år att besörja bergning af skepp och gods. Upprepade klagomål öfver kompaniets förfarande gåfvo anledning till förslag om ny reglering. Medan dessa förslag pröfvades fick kompaniet d. 12 Dec. 1827 förlängning på oktrojen tills vidare. Enligt kongl, bref af d. 10 Juni 1831 upphörde kompaniets
befattning med bergningsanstalter d. 30 i samma månad.

Ats. DYKERI OCH BERGNINGS COMPAGNIET. En dykareklocka med Sveriges trekrönta sköld på sidan och under klockan ett gallradt bottenplan hängande i tre kedjor.

I Hr Oldenburgs saml. förvaras en ensidig oval kopparbricka. 23’ 2 linhög, hvilken synes hafva varit ett tjenstetecken. att bäras af kompaniets manskap eller dess befälhafvare under bergningsarbete. Den har följande inskrift och emblemer:
“UNDER BERGNING AF KONG|” PRIVILIG: DYKERI COMPAGNI
i 4 rader. Der under ett redlöst fartyg i hög sjö kastadt mot två klippor. På skanstaket och vid relingen ses personer sysselsatta med räddning af saker, af hvilka åtskilliga nedlangas i en båt som lagt till vid sidan. En annan större båt. lastad med tunnor och annat bergadt gods, ros derifrån”⁷.

Fråns. FÖR TROGEN OCH NITISK TJENST, i 3 rader.

Diam. 13 lin. (10:e storl.). Grav. af C. Enhörning. Direktionen erhöll 1814 Kongl. Maj:ts tillstånd att låta prägla och utdela denna belöningspenning att bäras i sjögrönt band med svarta kanter. — K. Mk. en i silfver, en i tenn. B-n, Upsala Univers. i silfver. Hr Oldenburgs, Hr Wedbergs saml. i tenn.

Striden mellan Södra Dyk- och Bärgningskompaniet och Dykerikommisarie Westbeck

Dykerikommisarien Westbeck anlitades av Dykeri och Bergnings Kompaniet för bärgningsarbete. Westbeck menar att han inte fått ersätttning för de verktyg han har uppfunnit och som han anser att kompaniet haft stor nytta av. Westbeck skriver till Kungliga Förvaltningen av sjöärendena och beklagar sig, vilket tas upp av tidningen Argus den Andre.

Tidningen Argus den Andre

Samtliga Dyk och Bärgningsföretag fick hård kritik för sina arbetsmetoder och stora ersättningskrav. Argus. Politisk, Litterär och Commerciell Tidning var en tidning som började ges ut 29 november 1820. Den representerade 1820talets liberala opposition mot “regeringssystemet” och förblev under hela decenniet landets mest betydande politiska tidning. Den blev upprepade gånger indragen men fortsatte genast under lätt namnförändring, “Argus den Andre“, “Argus den Tredje” och så vidare. Trots att redaktionen förklarade att den ville hålla sig utanför “dagbladskäbblet” blev Argus snart indragen i en rad tidningsstrider⁹.

Tidningen “Argus den Andre” nr 8, 1822. Bildkälla: Kungliga Biblioteket.

Artikeln ledde till att högsta instans, det vill säga kungen och regeringen diskuterade om man skulle förändra förutsättningarna för Dyk och Bärgningskompanierna.

Översatt till mer lättläst svenska säger artikeln följande;

“Sedan dykerikommisarie Westbecks femte anmälan där han av direktionen för Dykeri- och Bärgningskompaniet blivit anmodad att med sin uppfunna metod söndersåga ett, utanför Falsterbo i sistlidna Maj månad sjunket fartyg och bärga lasten bestående av järn och stål. Tillika hemställt om inte någon å Kronans vägnar borde vara närvarande vid bärgningsarbetet för att inhämta både teoretisk och praktisk kännedom om sättet samt vänja sig vid den hantering som fodras för att med fördel använda redskapen på djupet. Då också förvaltningen av Sjöärendena ansett sådant var av stor vikt för metodens användbarhet i en framtid då Westbed ej mera finnes att tillgå har regeringen med anledning av förvaltningens hemställan bifallit att på Kronans bekostnad ur någon särskilld fond må förordnas en statlig person att vid denna bärgningsförrättning medverka för att inhämta nödvändig information i yrket samt därefter till förvaltningen avlämna fullständig berättelse om förloppet av bärgningsförsöket och sättet för verktygens hantering. I samband med detta har regeringen även funnit det nödvändigt att förvaltningen av sjöärendena infodrar Dykeri- och Bärgningskompaniets bestämda yttrande om något av de av Westbed avritade verktygen tidigare varit kända och använda vid dykeriinrättningen samt vilken mer eller mindre nytta de av honom uppfunna verktygen kunna anses medföra vid bärgningstillfällen. Förvaltningen har även blivit anbefalld att inhämta direktionens utlåtande om eller i vilken form belöning skulle kunna överföras till Westbeck från Dykeri- och Bärgningskompaniet som drar fördel av den nytta som dessa uppfinningar ger.”

Börstidningen

En annan tidning, Börstidningen (inga närmre uppgifter funna) ålade sig själva att undersöka vad som skrivits i Argus den Andre om Dykeri- och Bergnings-Compagniet. Det hela ledde till en bok om Dykeri- och Bergnings Compagniet utgiven 1823. Boken inleds med stark kritik mot öfverste-Lieutenanten m. m. Hr Blomstedts uttalande i Argus den Andre och berättar sedan hela historien om dykeri och bärgning i Sverige från Hans Albrecht von Treuleben fram till 1823.

Denna bok har blivit digitaliserad av Kungliga Biblioteket och kan läsas på Dykeri- och Bergnings Compagniet. Öfversteieutenant Blomstedt nämns inte i Argus artikel men tycks annars av Argus ha varit en ganska flitigt använd källa över vad som skedde i regeringskansliet Under 2023 förekommer hans namn i ett tiotal olika artiklar, de flesta rörande förslag till ändringar inom regler för sjöfart och närliggande områden.

I två, ej namngivna, mötesprotokoll nämns både Westbeck och Dykeriverket som nu tycks vara åtskilt från staten. På flera sidor i domumentet 18-23-7 diskuteras om Westbeck skall erhålla statlig pension vilket han ansökt om. (Tips om du öppnar dokumentet, klicka, om du har Windows, CTRL+F, på Apple CMD+F, för att få upp en sökruta.)

18-23-7 1823_7-2

1828-30-8 Mötesprotokoll

Norra Dyk- och Bärgningskompaniet

Det andra svenska dyk- och bärgningsföretaget som fick kungligt monopol bildades av Mårten Ttriewald 1729, samma år som han skrev Konsten att lefa under watn som beskriver dykning i öppna dykarklockor och redskap för dykare⁷(boken trycktes dock först 1734). Företaget döptes till Norra dykeri- och bärgningskompaniet och fick monopol på dykeri och bärgning från Blekinges södra gräns till gränsen mot Finland (Finland var vid denna tidpunkt ryskt). Företaget lades ned 1799⁸.Det hela handlar alltså om en ekonomisk strid om ersättning för verktyg som Westbeck hävdar att han konstruerat och Dyk- och Bärgningsbolaget dragit fördel av.

J. P. Ljungström

Guld och silversmeden J. P. Ljungström borgare i Uddevalla utrustade på sommaren 1825 en slup kallad Jernprofet för dykeri och bärgningsförsök på Vänern. Man mönstrade även en av Dykeri-commisarie Westbeck (troligtvis samma Dykeri-commisarie Westbeck som några är tidigare klagade på Södra Dykerikompaniet) betingad dykerikarl vid namn Rosenberg, därpå seglade de igenom Göta älv till Vänern. Man besökte ett par “höjder” där man trodde sig kunna finna några sjunkna järnlaster, varvid en undersökning företogs av den erfarne Rosenberg som på ett “övande sätt” försökte med sina verktyg men endast en bit tackjärn “om några markers vigt” bärgades. Då sikten var avsevärt sämre än i havet kunde han inte utföra något nyttigt arbete med sina verktyg.

Då detta gick upp för Hr Ljungström meddelade han att han hade för avsikt att låta “Inrätta en mascin att sjelf gå ner på sjöbotten” Rosenberg yttrade att en sådan har han aldrig hört talas om, ej mindre sett under sin tid vid Marstrands Dykeri utan ansåg företaget omöjligt. Man seglade vidare till Åmål Där man släppte av Rosenberg och mönstrade på arbetskarlen Johan Petter Grönvall som ersättning. Grönvall beskrev följande. Hr Ljungström lät förfärdiga denna mascin af koppar, förtent inuti, så rymlig att 2 á 3 personer deruti kunde nedsänkas på sjöbotten; Hr Ljungström och dess lärlinge C. Jonsson var de första som gick ner uti denna koppar-mascin och det på 24 á 25 alnars (14 – 15 m) djupt vatten, der ett för flera år sedan förolyckadt fartyg låg sjunkt, medförande en compass till rättelse och utrönande huru det sjunkna fartygets läge var; då de vid uppkomsten utur vattnet ändrade ställning med slupen, och åter nedgick, träffades på aktern å det förlorade fartyget, hvilket Ljungström yttrade att han skulle upptaga vid passande tid¹⁰.

Artikeln avslutas med en undran över vart dykarklockan tog vägen samt att ”I juni 1826 drabbades Uddevalla av en svår skogsbrand, även så J. P. Ljungström vilken sysslade med både jord och skogsbruk det antyds i protokollet att detta faktum kostade honom betydande summor pengar som annars skulle gått till fortsatt dykeri på Vänern”. Det har för denna artikel inte hittats någon information om en svår skogsbrand i Uddevallaområdet 1826, eller i Sverige överhuvudtaget (undantaget stadsbranden i Norrköping). Däremot har Uddevalla haft flera större bränder, den närmast sammanfallande inträffade 1806.

Det är känt att Ljungström gjorde ytterligare två till tre dykningar med sin dykarklocka. Han hade dock så vitt känt aldrig något dykeri- och Bärgningskompani. Han tas dock med här då den bok han gav ut 1827 ”Strödda anteckningar, rörande dykeri- och lots-inrättningarna”, där han presenterade idéer för införande av en privat sektor motsvarande de dåvarande statliga dykerikompanierna, kan antas ha haft betydelse för utvecklingen.

Kungliga Biblioteket har digitaliserat boken och den finns att läsa på Strödda anteckningar, rörande dykeri- och lots-inrättningarna.

Dykeriverkets avveckling

Efter stark kritik mot såväl Dykeriverket som Dyk- och Bärgningskompanierna avvecklas Dykeriverket 1831 och det blir fritt att utföra dykning och bärgningsarbete. Vi har hittat kort information om några av dessa dykeriföretag som bildades efter Dykeriverkets upphörande.

Stockholms dykeribolag, verksamt under andra hälften av 1800talet och början av 1900talet Stockholms Dykeribolag kännetecknades av att vara innovativa och snabbt ta till sig ny teknik. (Vi återkommer till dem i en artikel planerad till senvåren/sommaren 2026.) De anlitades främst för stora arbeten i Stockholms hamn, bland annat för att undanröja grundklackar och vrak, men gjorde även dykningar och bärgningar på Riksäpplet (sjösattes 1661 i Göteborg och förliste utanför Dalarö den 5 juni 1676. Fartyget var cirka 47 meter långt och 11 meter brett. Därmed var hon ett av de största skeppen i den dåtida svenska flottan). Bland annat bärgades runt 30 kubitmeter svartek och några kanoner från vraket

Aktiebolaget Stammen (ej att förväxla med Investment Aktiebolaget Stammen (org.nr 556245-8389 som bildades 1984) utförde också dykningar på Riksäpplet 1914. De sökte utan framgång efter kanoner. Det är osäkert vad dykarna bärgade. Enligt en obekräftad uppgift ska Stammens dykningar ha genomförts med dykarklocka¹².

Familjen Olschanski kom till Sverige på 1870-talet och bosatte sig efter en tid i Oskarshamn. Från början sysslade de med lump och skrot och fortsatte omkring sekelskiftet 1900 med bärgning av större båtar och rederiverksamhet inom företaget Dykeri- & Bärgningsaktiebolaget Salomon Olschanski. Dykeri- och Bärgningsverksamheten bedrevs från bärgningsångaren Sigrid, byggd för Svenska Flottan på Nyköpings Bruks- och Factoriebolag’s varv 1862 som kanonbåten Sigrid¹³.

Olschanski fick ensamrätt på bärgning av Riksäpplet och i samband med det kan man säga att Dykeriverket till viss del återuppstod för en kort tid. I en skrivelse, undertecknad av Gustav V och Per Albin Hansson, föreslås att två lämpliga personer ska utses, en som representant för flottan och en för Riksantikvarieämbetet, att följa arbetet med bärgningen av Riksäpplet (Kungl Maj:t Dnr 663) samt tillvarata rikets intressen.

Dykeriaktiebolaget Olschanski fick skulden för att Riksäpplet förstörts och “plundrats”, men av deras dykares rapporter framgår att vraket var i mycket dåligt skick redan när de gjorde sin första dykning där. Den största ödeläggelsen var det troligen Stockholms Dykeribolag som stod för. De var bland annat kända för att tidigt ha börjat använda sig av Nobels nyuppfunna dynamit vid sina dykningar¹⁴

(Mycket av vad som skrivs här om Riksäpplet är hämtat från Kriterium, en erkänd vetenskaplig publiceringskanal för vetenskapliga böcker. För webbadress se referenslista.)

Neptun och Röda Bolaget

År 1869 bildades Bergnings- och dykeriaktiebolaget Neptun i Stockholm, på initiativ av redaren och kommunalpolitikern Edward O. Liljewalch. Göteborgs Bogsering AB grundades 1872. Bolaget kom redan tidigt att kallas ”Röda Bolaget”, syftande på skorstenarnas röda band. 1918 köps Göteborgs Bogserings AB upp av Ångfartygs AB Tirfing 1976 omdöpt till Broströms Rederi AB. Under Broströms regi utvecklas Röda Bolaget från hamnbogsering till även bärgningsverksamhet accentuerat av beställningen av Fritiof, vid beställningen världens starkaste bärgningsfartyg. I samband med detta ändras bolagets namn till Göteborgs Bogser och Bärgnings AB.Broströms strategi att bygga upp ett stort bogser och bärgningsbolag fortskrider genom uppköp av Malmö Bogser 1938 och Bergnings och Dykeri AB Neptun 1942.¹⁵

Under mitten av 1970talet omorganiseras verksamheten så att namnet Röda Bolaget används i alla hamnar där tidigare bolagets dotterbolag verkat under egna rederinamn. Namnet Neptun används för bolagets internationella verksamhet.
I samband med Broströms omkonstruktion 1984 köper Broströms huvudägare Asken och Investor ut Röda Bolaget . Med 50 % vardera bildas AB Neptun Röda Bolaget. I samband med detta genomfördes ett samgående med Johnsonägda C L Hanssons Bogserings AB i Göteborg. Detta bolag hade i början av 80talet tagit över Bohus Tug AB från Uddevalla. Det nya bolaget fick namnet Scan Tugs.

Denna ägarkonstellation blev dock inte gammal. Redan i slutet av 1985 drog sig Johnsons ur verksamheten och AB Neptun/Röda Bolaget blev nu ensamma ägare till Scan Tugs. Redan 1987 var det dags för en ny fusion denna gång med norska intressenter bland andra Bukser och Berjning AS. I samband med detta försvann namnet Scan Tugs och det blev åter Röda Bolaget.
1999 säljer de norska huvudägarna Röda Bolaget till det danska bogser och bärgningsrederiet Svitzers, som ingår i A P Möllerkoncernen. Huvudkontoret för Röda Bolaget blir dock kvar i Göteborg. 2002 försvinner Röda Bolagets klassiska rödabandsskorsten och ersätts med Svitzers blå “Georgs” kors på vit botten¹⁶.

I och med detta kan väl cirkeln anses som sluten. Det kan tyckas som något ironiskt att det arbete som påbörjades med General-Guvernören Grefve von Ascbebergs brev till konungen Karl XI, 4 maj 1687 för att minska de danska dykeriföretagens inkomster i Sverige och i stället öka de svenska Dykeri- och Bergningskompaniernas förtjänst , av de som fortfarande är verksamma finns bara ett kvar, Röda Bolaget och det är sedan 1999 danskt.

Nuvarande lag om sjöfynd

Enligt fornmiljölagen, 1942:350 som till stor del ersatts av Kulturmiljölagen1988:50 får vrak eller fynd tillhörande vrak som förlist före 1850 inte röras. Fynd skall Anmälas till länsstyrelsen.

Fynd från efter 1850:

Kan bli fornlämning om länsstyrelsen bedömer högt kulturhistoriskt värde. Då gäller samma regler som ovan. Annars gäller äganderätt (ofta försäkringsbolag/privat) och ägaren måste ge tillstånd för dykning/bärgning, enligt länsstyrelsen och sjölagen.

Fornfynd (minst 100 år gamla, hittas nära en fornlämning): Tillfaller staten (guld/silver ska lösas in), men du får behålla fyndet om det inte är ädelmetall. Anmäl till länsmuseum eller RAÄ.
Lösfynd (minst 100 år gamla, hittas inte vid fornlämning): Får oftast behållas efter anmälan till länsmuseum/RAÄ. Ädelmetaller ska anmälas för inlösen.
Yngre föremål (under 100 år): Styrs av hittegodslagen (lämna till polisen/ägaren).