Om författaren, Ben Gazzal
Ben och hans sambo Kayo är båda dykinstruktörer/dykguider. Efter att under några år ha jobbat med dykning vid dagsutflykter och liveaboard-miljöer främst i Indonesien (Komodo, centrala Raja Ampat), Mexiko (Cortezhavet), Thailand (Andamansjön), Maldiverna (Södra Ari) och Palau, bestämde de sig för att slå sig ner i Japan.
De driver därifrån tillsammans bland annat den icke-kommersiella webbsidan https://bluejapan.org/ intressant då de inte bara lyfter fram Japan som ett dykmål utan också Japansk kultur och hur den påverkar och påverkat synen på dykning.
Denna artikel är en, av författaren, godkänd översättning och förkortning av artikeln Modern Diving in Japan
Utöver sin traditionella fridykningskultur var en önation som Japan naturligtvis intresserad av potentialen hos den senaste tekniska utvecklingen för undervattensaktiviteter, vilken möjliggjorde effektivare insamling av skaldjur och pärlor, fartygsreparationer och även bärgningsuppdrag.
1800-talet var de stora uppfinningarnas tidsålder och den första standardiseringen av tung dykutrustning med hjälm startade.
Trots den (relativa) isolering som infördes av Shogunal-regimen fram till mitten av 1800-talet, var japanska industrimän och militären väl medvetna om den senaste tekniska utvecklingen, och regeringen började importera dykutrustning så tidigt som 1857 (Sakoku-isoleringspolitiken försvann gradvis efter 1853) – det först registrerade inköpet av hjälmdykutrustning skedde 1866 av Mankichi Ueda, utrustningen skulle användas för att reparera ett engelskt skepp.
Bildkälla: www.midilibre.fr
Den japanska kejserliga flottan beställde, liksom andra flottor över hela världen och använde också Rouquayrol och Denayrouze undervattensandningsapparat, som först kommersialiserades 1865. Som lätt enhet, med sin mycket igenkännbara noshalvmask, var den en av dykningens första kommersiella framgångar. Utrustningen var också, mycket innovativ, med ett demandregulatorsystem, som kunde användas som en fristående enhet.
Efter att Kejsare Meiji återtagit makten 1868 började hjälmdykutrustningar importeras på privatbasis – Mankichi Ueda, till exempel, importerade 10 engelsktillverkade dykutrustningar för kommersiellt bruk 1872.
Det dröjde inte länge förrän dykutrustningar började tillverkas även i Japan, särskilt efter 1877, när abalonekulturen tog fart över hela landet och ökade efterfrågan.
Japansktillverkade Kimura dykarhjälmar De flesta japanska hjälmar var baserade på Siebe-design och handgjorda långt in i mitten av 1900-talet…
Bildkälla:The Journal of Diving History 86/2016
Den andra stora impulsen som ökade efterfrågan på dykutrustning och dykare var det japanska engagemanget i utvecklingen av konstgjorda pärlor, en främst japansk uppfinning.
Odlade pärlor och pärlodlingstekniker utvecklades i Kansai i slutet av 1800-talet, tillsammans med etableringen av stora vattenbruksfarmar i västra Japan, som Tobas Mikomoto Pearl Island.
Japan hjälpte till att utveckla pärlodlingsindustrin och exporterade sitt kunnande och dykare.
På 1920-talet var majoriteten av dykare som arbetade med pärlor japaner.
Pärlodling kräver att ett irriterande ämne introduceras i ostronet, sedan placeras ostronet på ett säkert ställe och övervakas innan det slutligen skördas. Även om tungdykare ofta användes, ökade denna nya tekniska process dramatiskt efterfrågan på ama-fridykare, eftersom de visade sig vara de mest användbara för jobbet, särskilt för storskaliga verksamheter. Dessutom, på grund av denna viktiga utveckling, blev önationen Japan också, i slutet av 1800- till början av 1900-talet, en plats för teknisk innovation för dykutrustning.
Till höger, en japansk hjälmpärldykare, som arbetar på Thursday Island, i Torres Strait (Queensland, Australien). Bildkälla: State Library of Queensland
Japansk pärl/snäckdykare, 1905
Bildkälla:Eng wikipedia
Ett par dykarglasögon med låg volym, kallade mīkagan (ミーカガン) utvecklades i Okinawa 1884 av Yasutarō Tamagusuku, då var också dykglasögon med en tryckutjämningsanordning, vilket möjliggjorde djupare dyk, banbrytande, .
Bildkälla:Divingfan.net Bildkälla:Yoshinobu Nakamura ama-woman sea-divers in japan
Bildkälla: Emily Tucker
mīkagan-glasögon & tryckutjämningsglasögon.
Som nämnts fanns redan hjälmutrustning, och användes naturligtvis vid pärlodling, men detta var inte utan problem…
Den tunga dykutrustningen erbjöd dykare tillgång till längre dyktider och större djup, men djupet var inte avgörande vid pärlodling, som mestadels sker på grunt vatten.
Längre dyktider var attraktiva, men som en nackdel var dykutrustningen dyr och krävde en ytbesättning för att ge dykaren support under dykningen och sedan hjälpa dykaren upp vilket ökade kostnaderna och drastiskt begränsade arbetsstyrkan för annat arbete, hjälmdykarna, med så tung utrustning var också relativt klumpiga.
Det var därför ama-fridykare användes rikligt. De var många, smidiga och effektiva, men deras effektivitet reducerades radikalt av den korta varaktigheten av dyken, med i genomsnitt en minut tillbringad under vattnet, följt av 60 sekunders återhämtning på ytan…
Denna situation ledde till utvecklingen av ny dykutrustning i Japan, som syftade till att överbrygga klyftan mellan fridykningens lätthet och effektiviteten hos tungdykning, men med mycket färre begränsningar.
Ohgushi Peerless Dykapparat
Det är i detta sammanhang som pärlentreprenören Riichi Watanabe 1918, tillsammans med maskinisten Iwao Ōgushi, tillverkade en fullt fungerande fristående andningsapparat för undervattensbruk, som kunde användas antingen med luft från ytan eller fristående med luft från självburet system.
Av de två primära uppfinnarna är Ōgushis namn något av ett mysterium. Han gav sitt efternamn till Ohguchi Peerless Respirator (efternamnet transkriberades sedan Ohgushi, med ett h som användes för att indikera ett långt o-ljud), men hans förnamn är mer osäkert. Han kallas Iwao Ōgushi 大串岩尾 i de senaste japanska källorna, men I äldre källor anges dock ibland ett annat personnamn, 大串金蔵.
Detta namn är självt mestadels transkriberat med en ganska ovanlig läsning som Kanezō Ōgushi i engelska språkkällor, särskilt i Nyle Mondays inflytelserika forskning.
Men om det verkligen var detta som var hans förnamn, skulle Kinzō Ōgushi vara det vanligaste och mest naturliga uttalet. Vi kommer att följa de senaste auktoritativa japanska källorna, som kallar uppfinnaren Iwao Ōgushi 大串岩尾.
Enligt dem var Iwao Ōgushi fortfarande aktiv och vid liv på 1970-talet och intervjuades av Marine Diving magazine för en artikel som publicerades i tidningens nummer 10 juli 1971.
Andningsapparaten Ohguchi Peerless Respirator patenterades i Japan (första versionen 1918 sedan 1920 / Taishō 9) och även utomlands, och användes/anpassades senare på olika platser, särskilt av den sovjetiska flottan, på ett väldokumenterat räddningsuppdrag.
Det är intressant att notera att en annan mycket liknande design, men med en helmask, patenterades samtidigt i Japan, Yamamoto-respiratorn eller (Yamamoto-shiki sensui no tomo bokstavligen Yamamoto-design dykkompanjon). Även om den var mindre känd än Ohgushi-designen, användes den faktiskt mer allmänt, förmodligen för att demandventilmekanismen, även om den var liknande, var mer bekväm än den ursprungliga Ohgushi-designen …
Som det ofta påpekas, med en touch av nationell stolthet:
1918 är faktiskt nästan 25 år innan Jacques-Yves Cousteau och Emile Gagnan 1943 patenterade den berömda Cousteau-Gagnan självförsörjande undervattensandningsenheten, presenterad på detta sätt, får de japanska enheterna att verka ganska revolutionerande.
Tyvärr…
Dykhistorien är komplex, liksom tidslinjen för dykrelaterade uppfinningar, särskilt perioden från mitten av 1800-talet till mitten av 1900-talet.
Och i motsats till vad som kan ha skrivits av vissa som är angelägna om att Japan ska ta en ledande position i utvecklingen av fristående andningsapparater, är den patenterade Ohguchi Peerless Respiratorn, även om den verkligen är innovativ och unik, inte det första tryckregulatorbaserade andningssystemet, och det är inte heller den första fristående enheten.
Den japanska enheten är bara en av flera innovativa uppfinningar som föregick utvecklingen av Cousteau-Gagnan-dykmodellen.
Att enbart fokusera på Cousteau-Gagnan-designen är att glömma att den själv ska placeras i en kontinuitet av successiva innovationer och uppfinningar som började på 1800-talet, längs följande grova tidslinje:
[ Rouquayrol/Denayrouze enhet > Maurice Fernez enhet > Watanabe/Ōgushi/Kataoka “Ohgushi” enhet > Fernez/Le Prieur enhet > Le Prieur enhet > Georges Commeinhes GC 43 > enhet Cousteau/Gagnan CG 45 enhet ]
Den här listan är schematisk och mycket reduktiv, eftersom många andra andningssystem för under- vattensbruk skapades och experimenterades med (inklusive Dräger-enheterna, andra återandningsanordningar och andra mindre välkända enheter som Cabirol, eller Desgrez och Balthazard till exempel..), allt inom ungefär samma tidsram.
(översättarens anmärkning: Det är en relativt vanlig missuppfattning att Cousteau/Gagnan uppfann demandventilen, men som vi skrev i artikeln om Georges Commeinhes uppfanns den redan 1838 i Frankrike och glömdes bort under de närmaste åren; nästa fungerande demandventil uppfanns inte förrän 1860. Ingen av dessa var avsedda för undervattensbruk. Cousteau/Gagnan gjorde, precis som denna artikel säger förbättringar av en redan befintlig och utvecklad idé, men de gjorde ytterligare en sak och det var den som gjorde dem kända. Fram till Cousteau/Gagnan hade andningsapparater i huvudsak sålts till militär, brandförsvar, proffsdykare och forskare. Cousteau/Gagnan vände sig med sitt system till en annan och mycket större marknad, fritidssektorn.)
De flesta av dessa anordningar härrör från andningsapparater som ursprungligen konstruerades för användning i ett gruvsammanhang, eftersom utvecklingen av moderna gruvtekniker på 1800-talet ledde till säkerhets- och miljöproblem (ett annat känt exempel är utvecklingen av hyperbarisk vetenskap, som började som studier av caissonsjuka…).
En bra resurs i ämnet är Vianney Massenets doktorsavhandling om utvecklingen av fritidsdykning, som är tillgänglig på Hal, men endast publicerad på franska…
Som sagt, Watanabe/Ōgushis japanska dykenhetsmodell är ändå särskilt intressant i sin design, som inkluderade verkliga tekniska innovationer.
Den utmärker sig också genom sin primära funktion och syfte, direkt kopplad till utvecklingen av pärlindustrin och dess krav på flexibilitet, och förtjänar som sådan definitivt sin plats i världens dykhistoria.
Design och innovationer av Ohguchi Peerless Respirator
För att kort beskriva enheten är det en undervattensandningsanordning som kan användas kopplad till en ytkompressor (en patentmaskin, med 4-cylindriga fram- och återgående handpumpar som kan ge ett tryck på 200 bar) eller autonomt som en fristående enhet, där dykaren bär en eller två bakmonterade tryckluftscylindrar.
Standardcylindern sades innehålla 1000 liter luft vid 150 bar, vilket gör den till en cirka 6,5 liters tank, och var försedd med en tryckmätare.
Ohgushi-enheten gick igenom olika utvecklingsfaser och patent.
I sin mest avancerade design fungerade enheten genom ett manuellt aktiverat demandventilsystem, styrt av dykarens mun (luftflödesventilens öppning styrs av tandtrycket).
Systemdesignen innebar att dykaren var tvungen att andas in genom näsan, som var innesluten i en ansiktsmask försedd med ett luftintag.
Luftflödesstyrkan var proportionell mot trycket som applicerades (starkare tandtryck = bredare ventilöppning = starkare luftflöde), och flödet kunde kalibreras efter dykarens krav genom att justera en T-formad skruv innan dykning.
Själva masken liknade en modern rund dykmask, som täckte både ögonen och näsan.
Efter att ha andats in genom näsan stängde dykaren luftintaget genom att släppa på tandtrycket och andades ut genom den otäckta munnen.
Men mer än regulatordesignen, som fortfarande var ett ”manuellt” system, om än tandtryckskontrollerat, och långt ifrån den första, tror vi att enheten utmärker sig genom användningen av modern stil, högtryckscylindrar med tryckluft.
Tidigare enheter som kunde användas fristående, som Rouquayrole-Denayrouze, använde en bakmonterad horisontell stålcylinder, men trycket var inte särskilt högt, vilket innebar en mycket kortare dyktid.
Tryckluft hade funnits ett tag, men tryckluftscylindrar var relativt nya.
Vi vet inte källan till Ohgushi- eller Yamamoto-enhetens luftcylindrar, men ungefär samtidigt, när Yves Le Prieur också skapade en anordning med högtrycksluftcylindrar, använde han Michelin-luftcylindrar avsedda för att användas vid reparation av bildäck…
Ohgushi-enhet, med den tandtryckskontrollerade demandventilen synlig under masken.
Bildkälla: The_Journal_of_Diving_History_86_2016
Denna kombination av en halvmask och en munstyrd demandventil (som frigjorde dykarens händer) är ganska unik.
Går vi in på mer detalj, hade Ohguchi Peerless Respirator en oval mask av gummi med ett fastsatt ansiktsglas som täckte ögonen och näsan, liknande de tidiga runda dykmaskerna. Den hade en kroksele som fungerade som en maskrem.
En standard poppetventil var ansluten till den yttre strukturen av masken, i linje med dykarens exponerade mun.
Luft flödade från den använda luftkällan, antingen ytpumpen eller de bakmonterade cylindrarna, in i ventilens ingång.
Ventilens utgång var ansluten till ett externt rör, som i sin tur var kopplat till en ingång på sidan av ansiktsmasken.
Bildkälla: jsuga.exblog.jp
Bildkälla: divingfan.net/kind-of-diving
På baksidan av demandventilen hålls 2 spakar mellan dykarens tänder, en är fast och den andra rörlig.
För att öppna ventilen och få luft behövde dykaren bita ihop tänderna, vilket öppnade ventilen och lät luft strömma till maskens luftintag.
Dykaren skulle sedan andas in luften genom näsan.
För att andas ut, öppnade dykaren käkarna, vilket stängde ventilen, och andades sedan ut genom munnen.
Bildkälla: The_Journal_of_Diving_History_86_2016
Sammanfattningsvis kan ”Ohgushi’s Peerless Respirator” användas som en autonom (fristående) eller ytansluten enhet och tillföra luft till dykaren genom en demandventilregulator, aktiverad av munrörelser (tandtryck på spakar), vilket effektivt frigjorde händerna för undervattensarbete.
Denna nivå av autonomi kan tyckas helt banbrytande 1918, men bara om vi ignorerar andra tekniska framsteg från 1800- till början av 1900-talet, för att bara fokusera på Cousteau-Gagnan membranbaserade efterfrågeregulator.
Ohgushi’s Peerless Respirator passar faktiskt in i en kontinuitet av liknande enheter, som redan var kända i Japan och förmodligen påverkade dess uppfattning, och utmärker sig främst genom originaliteten som dess tandtrycksbaserade demandmekanism och ögon- och nästäckande ansiktsmask.
En detaljerad artikel om Ohgushi-enheten kan laddas ner (wrong link)
Bildkälla: The_Journal_of_Diving_History_86_2016 / www.divescrap.com / jsuga.exblog.jp
Bakgrund och historia
Riichi Watanabe kom från Ōmura-klanen i Kyūshū, myndig vid en tidpunkt då det feodala systemet höll på att avvecklas.
Han hade studerat och tagit examen från det nyinrättade Tōkyō Fisheries Institute och startat ett pärlkulturföretag i Nagasaki.
Efter japanska innovationer inom vattenbruk med pärlor blev Riichi Watanabe en väletablerad pärlhandlare, vid en tidpunkt då tungdykutrustning började användas som ett modernt och effektivt alternativ till ama fridykning.
Och ändå, av praktiska skäl, ville han att dykare skulle ha mer flexibilitet än vad hjälmdykutrustning erbjöd – Utrustningen var besvärlig att använda i det grunda vattnet som krävdes för pärlvattenbruk, det tog tid och personal att ställa in, sedan stödja en enskild dykare, och importerade modeller var i allmänhet ganska stora för dåtidens japanska dykare, vilket inte hjälpte mycket.
Mest troligt inspirerad av den korta dyktid som erbjöds av den kejserliga flottans Rouquayrol- och Denayrouze-apparater, och kanske av kunskap om Fernez-apparaterna som hade presenterats på industrimässor samtidigt, gick Riichi ihop med maskinisten och vännen, Iwao Ōgushi, och tillsammans arbetade de på en enhet i Tōkyō.
År 1916 hade de designat en funktionell dykapparat.
Paret, som inte var dykare själva, tog hjälp av en professionell dykare, kapten Yumihachi Kataoka (Nyle Monday kallar honom Kyūhachi Kataoka, men vi går med det japanska wikipedia-inlägget om detta), för att hjälpa till att förfina enheten.
Det är tack vare hans input som de utvecklade den tredje typen av demandventil installerad på apparaten, en mun/tand-kontrollerad demandventil som effektivt befriade dykarnas händer.
Yumihachi Kataoka testade enheten i Japan och dök till 60 meter i det grumliga vattnet i den livliga Yokosuka-hamnen, sedan i öarna i södra Stillahavsområdet som fick mandat till Empire Japan under South Seas-mandatet för en 6-månaders lång testkörning, utan tvekan kopplat till Riichis pärlverksamhet, eftersom en del av pärlindustrin spelade en viktig roll på öarna.
En del av Kataokas experimentella dykning / pärlprospektering ägde också rum i Arafurahavet, som hade ryktats vara en intressant plats för pärlor, vilket visar hur nära kopplat till pärlindustrin denna enhet var.
Som en sidoanteckning kände Kataoka personligen Yamamoto, uppfinnaren av Yamamoto-shiki-respiratorn, vilket betyder att det måste ha funnits någon form av direkt inflytande mellan dessa två mycket lika och samtida enheter.
Kataoka grundade också Tokyo Submarine Industrial Company Inc. 1918, som tillverkade Ohguchi Peerless Respirator i Japan och utomlands.
Patent på denna nya undervattensandningsapparaten togs ut i Japan 1918, i Storbritannien (nr 131 390), USA (nr 1 331 601), Frankrike (nr 496 716) och Italien.
Enheten och de härledda modellerna nådde dock inte någon stor kommersiell framgång, trots användning i räddningsuppdrag (inklusive den av Black Prince), och en sen adoption av en sovjetisk flotta med pengar (1926 undertecknade Kataokas företag ett kontrakt med en sovjetisk byrå som heter EPRON, förkortning för ”Expedition for license the apparat”).
1. Bildkälla The Journal of Diving History, 86/2016
2. EPRON-dykare övar med Ohgushi respiratorn på 1930-talet. Borivikov, Illustrated History of Russian Diving, 1829 – 1940.
Soviet / EPRON use of Ohgushi type devices. Bildkälla:www.scubaboard.com