Dykningen Historia, del 6


I del 6 tittar vi på åren 1918 – 1938.

( En god källa vid skapandet av denna kronologi har varit SPUMS Journal Volume 29 No.2 June 1999. Spums Archive

Om du har rättighet till någon av de bilder som använts för att illustrera materialet ber vi dig kontakta oss via vårt kontaktformulär, så skall vi ge dig kredit för bilden, alternativt ta bort den om du så önskar.)

1918 Watanabe Riichi

Japanen Watanabe Riichi patenterar ett ytluftsoberoende dyksystem kallat “Ohgushi’s Peerless Respirator”. Dykaren kontrollerar sin lufttillförsel med munnen via två spakar. Lufttillförseln sker antingen från ytan eller från två cylindrar med 1 000 liter och ett tryck på 150 bar.

Den version som levererade luft från ytan till Ohgushi-regulatorn var illustrerad och beskrivs i ryska marinens dykhandbok från 1945 och var uppenbarligen fortfarande i bruk vid denna tid70.

1924 US Navy

US Navy publicerar den första standarden för rekompressionförfarande, US Navy C&R tables71.

1926 Yves Le Prieur

Den franske marinofficeren, Yves Le Prieur, patenterade Frenez-Le-Prieur dykutustning . Den bestod av en ryggmonterad Michelin-luftcylinder ansluten till ett Frenez-munstycke. Dykaren bar Frenez-skyddsglasögon och en näsklämma. Utrustningen ersattes 1934 av Le Prieur-apparaten som använde samma cylinder men monterad på dykarens bröst. En handkontrollerad regulator matade en kontinuerlig luftström till en helmask72.

1928 Cunningham’s hyperbaric “Sphere”

Trots motgångarna 1921 då flera patienter dog i samband med en plötslig
okontrollerad tryckförlust i den 25 m långa kammaren byggde dr Cunningham en gigantisk sfär för ”luftbad”. Sfären hade en diameter på 22 meter och hade 5 våningar med 12 sovrum på varje våning. Här skulle patienter behandlas med dubbla atmosfärstrycket i två-veckorsperioder.

Hjärtat i anläggningen var en kraftfull luftkonditioneringsmaskin bestående av tre kompressorer, två värmepannor, en 27-ton ammoniakkompressor som fungerade som en avfuktare och olika luftfilter möjliggjorde en exakt styrning inte bara av trycket utan också av temperatur, luftfuktighet och luftväxling i anläggningen. Hela systemet reglerades och kontrollerades av sensorer som automatiskt justerade luftens egenskaper.

Trots flera förfrågningar från American Medical Association besvarade Cunningham bara en och uteslöts från läkarförbundet. Sedan kom 30-talskrisen och Cunningham tvingades sälja anläggningen. Tre ägare senare revs anläggningen och såldes som skrot 194273, 74.

1930 Tritonia

Joseph Salim Peress var en engelsk dykingenjör. 1918 anställdes han av företaget WG Tarrant och fick fria händer att skapa en atmosfärsdykdräkt, ADS. Han skapade den första verkligt användbara ADS:en Tritonia. 1929 ansåg han sig ha löst viktproblemet genom att använda gjuten magnesium i stället för stål. Peress hävdade att dräkten skulle fungera perfekt ner till ett djup av 370 meter, men det dykdjupet testades aldrig. Tritonia testades först i en tank 1930, varefter Peress assistent Jim Jarret dök med den till 123 meter i Loch Ness. Dräkten fungerade perfekt. Ytterliggare några testdykningar gjordes och dräkten erbjöds till Royal Navy, men de avböjde då de ansåg att deras dykare aldrig behövde gå djupare än 90 meter. Då det inte fanns något intresse för dräkten lades projektet ned75. Peress var senare även involverad i framtagandet av ADS:en ”Jim”

1930 – 1934 William Beebe och Otis Barton

Den amerikanska naturforskaren William Beebe tilläts av den brittiska regeringen att inrätta en forskningsstation på ön Nonsuch, Bermuda. Beebe planerade att genomföra en djupgående studie av djuren som levde i ett åtta kvadratkilometer stort havsområde, från ett djup av 3200 m till ytan. Även om hans ursprungliga plan krävde att studien genomfördes med hjälp av hjälmdykning och bottenprover, insåg Beebe snart att dessa metoder var otillräckliga för att få en detaljerad förståelse av djuphavsdjur och började planera för ett sätt att observera dem i deras ursprungliga livsmiljö.

I slutet av 1920-talet var det största djup ubåtar varit nere på 117 meter, men de hade inga fönster, vilket gjorde dem värdelösa för Beebes mål att observera djuphavsdjur. Det djupaste som någon människa hade varit på vid denna tidpunkt var 160 meter med en pansardräkt, men dessa dräkter gjorde också rörelse och observationer extremt svåra. Det Beebe hoppades skapa var en djuphavsfarkost som båda kunde gå ner till ett mycket större djup än någon människa hittills hade kommit ner och som också skulle göra det möjligt för honom att tydligt observera och dokumentera djuphavets djurliv.

Beebes ursprungliga design var en cylindrisk dykfarkost och artiklar som beskrev hans planer publicerades i The New York Times. Dessa artiklar fångade ingenjören Otis Bartons intresse, han hade redan 1928 börjat konstruera en sfärisk dykfarkost. Han hade sin egen ambition att bli djuphavsutforskare. Barton var säker på att en cylinder inte skulle vara tillräckligt stark för att motstå trycket på djupet till vilka Beebe planerade att gå ner, och skickade Beebe flera brev som föreslog en alternativ design för honom. Många okvalificerade opportunister försökte komma med i Beebes projekt varför Beebe tenderade att ignorera de flesta av Bartons brev.

En gemensam vän till Barton och Beebe arrangerade så småningom ett möte mellan de två, vilket gjorde det möjligt för Barton att presentera sin design för Beebe personligen. Beebe godkände Bartons design, och de två gjorde en överenskommelse: Barton skulle betala för dykfarkosten och all annan utrustning för att följa med, medan Beebe skulle betala för andra utgifter som att befrakta ett fartyg för att höja och sänka dykfarkosten.

Bartons design var en sfär. Sfären hade öppningar för tre 76 mm tjocka fönster tillverkade av smält kvarts, det starkaste transparenta materialet som då var tillgängligt, liksom en 180 kilos ingångslucka som skulle bultas fast innan nedstigning. Syre tillfördes från högtryckscylindrar som transporterades inuti sfären, medan kärl med sodakalk och kalciumklorid monterades inuti sfärens väggar för att absorbera utandad CO2 och fukt. Luftcirkulation skulle uppnås genom att sfärens två besättningsmän viftade med palmblad. I en gemensam kabel fanns ledningar för el till en lampa och kommunikation till ytan. I slutversionen hade batysfären en diameter på 1,45 meter och i ytläge en vikt av 2,25 ton till detta kom den 910 meter långa stålwiren för ned och upphissning som vägde 1, 35 ton. För att undvika att slå emot klipporna vid dykningar till grunda djup förseddes batysfären senare även med ett roder.

John Tee-van var operativ chef för de två fartygen som användes vid undersökningarna och Gloria Hollister skötte kommunikationen mellan ytan och batysfären. Den 16 juli 1930 fick de två följa med på en tur i sfären ned till 120 meter, för att fira Hollisters födelsedag. Hon blev därmed den första kvinnan på det djupet.

Det sattes flera djuprekord med batysfären och den 15 augusti 1934 togs den ner till maxdjup, 923 meter. Då var hela lyftkabeln utsläppt och kranarmen nersänkt maximalt. Kaptenen på kranfartyget tillät dem dock bara att vara på det maximala djupet i fem minuter. Det rekordet höll sig till 1949 då Barton konstruerat en ny djuphavsfarkost kallad Benthoscope som togs ner till 1 400 meters djup.

Tack vare batysfären kunde människan för första gången se och filma djuphavsdjur i sin naturliga miljö. 1930 donerade Barton batysfären till New York Zoological Society76. I dag finns batysfären på New York Aquarium, Coney Island.

1932 Snorkeln

Den första snorkeln avsedd för simning med cyklop patenterades 1932. Namnet snorkel togs från namnet på det luftrör som användes på tyska ubåtar77. Senare utvecklades snorklar med toppventil för att förhindra vatten att tränga in i snorkeln vid dykning och bottenventil, för att underlätta tömmning.

1934 Dyktankhuset, Stockholm

1934 byggde svenska marinen huset vid Galärvarvet i Stockholm. Huset skulle användas för räddningsträning av ubåtspersonal. I huset fanns bland annat en sex meter djup övningstank och en tryckkammare 10 bar med en våtdel. I huset gjordes också avancerad hyperbarmedicinsk forskning fram till 1979 då verksamheten flyttades till Hårsfjärden. Huset räddades från rivning samma år då också Svensk DykeriHistorisk Förening, SDHF, bildades.
SDHF driver idag ett museum i huset tillsammans med Sjöhistoriska museet i Stockholm 78. Läs mer om Dyktankhuset på Om Dytktankhuset.

1935 Scaphandres et de la vie sous l’eau

Yves Le Prieur och Jean Painleve´

Världens första sportdykarklubb bildades i Paris av Yves Le Prieur (se Yves Le prieur ovan) och Jean Painleve´1935. På grund av en schism mellan grundarna lades dock klubben ner redan 193679.

1938 Göterborgs Amatördykarklubb

Logga

Världens äldsta fortfarande aktiva sportdykarklubb, Göteborgs Amatördykarklubb bildades 1938. Klubben inhandlade två dykapparater, Prieurapparater från Frankrike 1939. Apparaten, Scaphandre Le Prieur bestod av en 2,7 liters tryckflaska 150 bar, en manuellt justerbar reduceringsventil, manometer och en stor gummimask med fritt flöde. Flaskan bars på bröstet så att dykaren lätt kunde justera trycket samt övervaka manometern80.

Referenser

70. Watanabe Riichi. Besökt 20200428.

71. Thalmann ED. Principles of U.S Navy recompression treatments for decompression sickness. In Management of Diving Accidents.
Bennett PB and Moon RE, Eds. Bethseda, Maryland: Undersea and Hyperbaric Medical Society, 1990: 194-221.

72. Yves Le Prieur Besökt 20200429.

73. Jain KK. The History of Hyperbaric Medicine. In Textbook of Hyperbaric Medicine. 2nd edition. Jain KK. Ed. Seattle: Hogrefe and Huber, 1996.

74. Cunningham Besökt 20200429.

75.Peress. Besökt 20200429.

76. William Beebe och Otis Barton. Besökt 20200428.

77. Snorkel.Besökt 20200501.

78. Dyktankhuset. Besökt 20200429.

79. Scaphandres et de la vie sous l’eau. Besökt 20200504.

80. Göteborgs AmatördykarklubbBesökt 20200429.