Logga in              Bli medlem

Vad är det här

Om du klickar på ”Continue” och sedan ”Tillåt” kommer du att få en notis på din display när en förändring gjorts på webbplatsen. I nedre vänstra hörnet på samtliga sidor finns det en ikon av en ”kyrkklocka” om du klickar på den kan du stänga av notiserna.

Dyktankhuset som ligger vid Galärvarvet, Kungliga Djurgården i Stockholm, mellan Vasamuseet och Spritmuseet, är hjärtat i föreningens verksamhet. Vårt syfte är att sprida kunskap om dykning från äldre tid genom olika aktiviteter, samla återståndare, manualer/tekniska beskrivningar och dokument som har haft och har betydelse för utvecklingen av dykning. Vi hoppas att du finner vår webbsida intressant och lockar dig till att besöka Dyktankhuset för att få mer kunskap om dykning i ett historiskt perspektiv, i nutid och i framtiden. Dyktankhuset lyder under den statliga myndigheten Svenska Sjöfarts- och Transporthistoriska Museer, SMTM.

Visste du at du kan beställa specialvisningar av Dyktankhuset? Skriv til oss och berätta om dina önskemål.

Nytt från SDHF

*Minimarinarkeologerna

Även i år anordnar Vrakmuseum ett par dagar där de lär barn om Marinarkeologi. I år sker det 16 – 18 juni klockan 09 – 13. Mycket av aktiviteterna sker utomhus och kan ställas in i händelse av dåligt väder. Kolla på Vrakmuseets hemsida

Arbetsträffar i Dyktankhuset

17.00 – 21.00 Första Onsdagen i juli. Ansvarig Åke

Vi träffas, lär känna varandra och gör lite nytta!

Skärgårdsmässan

Trots ruskigt väder, speciellt på lördagen – full storm- hade vi stor publik. Demonstration av tungdykning är alltid mycket populärt och Gösta lotsade betraktarna genom hela processen med påklädning, dykning och därefter avklädning. Ett synnerligen slitsamt jobb. Tre dykningar vardera dagen. En mycket nöjd dykare, Max, kom ända från Österrike och nu kan lägga även tungdykning till sitt CV. Många passade också på att besöka Dyktankhuset och upptäckte att där finns mycket spännande saker att se även för den som inte har någon dykbakgrund.

Eftersom Djurgården alltid lockar till sig turister kunde vi visa runt besökare från bl a Indien och Nya Zeeland i år. De uppskattade verkligen att bli omhändertagna av våra guider.

Hans Bohlin och Lasse Gustafsson sliter hårt. (foto K Forsén)

Danmark har fått sitt första dykerihistoriska museum

I april 2025 invigdes Danmarks första dykerihistoriska museum. Det nya dykmuseet är en del av museumskomplexet ”Havets Hemmeligheder” i Lemvigs kommun på Västjylland. Förutom dykmuseet omfattar ”Havets Hemmeligheder”: Skeppsvrakmuseet, Explosionsmuseet (bomber och granater), Valfångstmuseet, forskningsbiblioteket, en stor samling maritim konst och maritima rariteter. På museét hålls European Historical Diving Event 2025 den 24 – 26 oktober, mer info om det senare.

Vrakmuseet – Ny utställning

Vikings before vikings

”århundradets mest extraordinära fynd, som redan har förändrat och säkert kommer att fortsätta förändra vår förståelse av vikingatiden”

Utställningen öppnar 11 mars och pågår året ut. Boka biljetter på Vikingautställningen

Det är för närvarande mycket osäkert om den franska dykerihistoriska föreningen Histoire du développement subaquatique en France finns. Den har funnits, men den har varken någon webbsida eller Facebook-sida, det går inte heller att hitta några bilder som kan kopplas samman med föreningen. Det enda som hittats om föreningen på internet är en notis från 2003 där det beskrivs att föreningen gett ut sitt första nummer av medlemstidningen ”l’Ichtyosandre”. Ett ord bildat av de grekiska orden ”ICHTIOS”: Fisk

och ”ANDROS” Man = Fiskmannen – Vidare beskrivs föreningens syfte som att man vill vara en plattform för alla författare, forskare och entusiaster av undervattenshistoria. Biografier, redogörelser för historiska fakta och erfarenheter samt beskrivningar av gammal dykutrustning kommer att utgöra grunden för innehållet i föreningens verksamhet.

Eldsjälen i Histoire du développement subaquatique en France. HDS-F, var Jean Grapinet och kanske föreningen gick i graven med honom 2024.

Framväxten av Japanskt dykeri, del 2 av 2

Design och innovationer av Ohguchi Peerless Respirator

För att kort beskriva enheten är det en undervattensandningsanordning som kan användas kopplad till en ytkompressor (en patentmaskin, med 4-cylindriga fram- och återgående handpumpar som kan ge ett tryck på 200 bar) eller autonomt som en fristående enhet, där dykaren bär en eller två bakmonterade tryckluftscylindrar.

Standardcylindern sades innehålla 1000 liter luft vid 150 bar, vilket gör den till en cirka 6,5 ​​liters tank, och var försedd med en tryckmätare.

Ohgushi-enheten gick igenom olika utvecklingsfaser och patent.

I sin mest avancerade design fungerade enheten genom ett manuellt aktiverat demandventilsystem, styrt av dykarens mun (luftflödesventilens öppning styrs av tandtrycket).
Systemdesignen innebar att dykaren var tvungen att andas in genom näsan, som var innesluten i en ansiktsmask försedd med ett luftintag.

Luftflödesstyrkan var proportionell mot trycket som applicerades (starkare tandtryck = bredare ventilöppning = starkare luftflöde), och flödet kunde kalibreras efter dykarens krav genom att justera en T-formad skruv innan dykning.

Själva masken liknade en modern rund dykmask, som täckte både ögonen och näsan.

Efter att ha andats in genom näsan stängde dykaren luftintaget genom att släppa på tandtrycket och andades ut genom den otäckta munnen.

Men mer än regulatordesignen, som fortfarande var ett ”manuellt” system, om än tandtryckskontrollerat, och långt ifrån den första, tror vi att enheten utmärker sig genom användningen av modern stil, högtryckscylindrar med tryckluft.
Tidigare enheter som kunde användas fristående, som Rouquayrole-Denayrouze, använde en bakmonterad horisontell stålcylinder, men trycket var inte särskilt högt, vilket innebar en mycket kortare dyktid.
Tryckluft hade funnits ett tag, men tryckluftscylindrar var relativt nya.
Vi vet inte källan till Ohgushi- eller Yamamoto-enhetens luftcylindrar, men ungefär samtidigt, när Yves Le Prieur också skapade en anordning med högtrycksluftcylindrar, använde han Michelin-luftcylindrar avsedda för att användas vid reparation av bildäck…

Ohgushi-enhet, med den tandtryckskontrollerade demandventilen synlig under masken.

Bildkälla: The_Journal_of_Diving_History_86_2016

Denna kombination av en halvmask och en munstyrd demandventil (som frigjorde dykarens händer) är ganska unik.

Går vi in på mer detalj, hade Ohguchi Peerless Respirator en oval mask av gummi med ett fastsatt ansiktsglas som täckte ögonen och näsan, liknande de tidiga runda dykmaskerna. Den hade en kroksele som fungerade som en maskrem.

En standard poppetventil var ansluten till den yttre strukturen av masken, i linje med dykarens exponerade mun.

Luft flödade från den använda luftkällan, antingen ytpumpen eller de bakmonterade cylindrarna, in i ventilens ingång.

Ventilens utgång var ansluten till ett externt rör, som i sin tur var kopplat till en ingång på sidan av ansiktsmasken.

                               Bildkälla: jsuga.exblog.jp

Bildkälla:  divingfan.net/kind-of-diving

På baksidan av demandventilen hålls 2 spakar mellan dykarens tänder, en är fast och den andra rörlig.

För att öppna ventilen och få luft behövde dykaren bita ihop tänderna, vilket öppnade ventilen och lät luft strömma till maskens luftintag.
Dykaren skulle sedan andas in luften genom näsan.

För att andas ut, öppnade dykaren käkarna, vilket stängde ventilen, och andades sedan ut genom munnen.

Bildkälla: The_Journal_of_Diving_History_86_2016

Sammanfattningsvis kan ”Ohgushi’s Peerless Respirator” användas som en autonom (fristående) eller ytansluten enhet och tillföra luft till dykaren genom en demandventilregulator, aktiverad av munrörelser (tandtryck på spakar), vilket effektivt frigjorde händerna för undervattensarbete.

Denna nivå av autonomi kan tyckas helt banbrytande 1918, men bara om vi ignorerar andra tekniska framsteg från 1800- till början av 1900-talet, för att bara fokusera på Cousteau-Gagnan membranbaserade efterfrågeregulator.

Ohgushi’s Peerless Respirator passar faktiskt in i en kontinuitet av liknande enheter, som redan var kända i Japan och förmodligen påverkade dess uppfattning, och utmärker sig främst genom originaliteten som dess tandtrycksbaserade demandmekanism och ögon- och nästäckande ansiktsmask.
En detaljerad artikel om Ohgushi-enheten kan laddas ner (wrong link)

Bildkälla: The_Journal_of_Diving_History_86_2016 / www.divescrap.com / jsuga.exblog.jp

Bakgrund och historia

Riichi Watanabe kom från Ōmura-klanen i Kyūshū, myndig vid en tidpunkt då det feodala systemet höll på att avvecklas.
Han hade studerat och tagit examen från det nyinrättade Tōkyō Fisheries Institute och startat ett pärlkulturföretag i Nagasaki.

Efter japanska innovationer inom vattenbruk med pärlor blev Riichi Watanabe en väletablerad pärlhandlare, vid en tidpunkt då tungdykutrustning började användas som ett modernt och effektivt alternativ till ama fridykning.

Och ändå, av praktiska skäl, ville han att dykare skulle ha mer flexibilitet än vad hjälmdykutrustning erbjöd – Utrustningen var besvärlig att använda i det grunda vattnet som krävdes för pärlvattenbruk, det tog tid och personal att ställa in, sedan stödja en enskild dykare, och importerade modeller var i allmänhet ganska stora för dåtidens japanska dykare, vilket inte hjälpte mycket.

Mest troligt inspirerad av den korta dyktid som erbjöds av den kejserliga flottans Rouquayrol- och Denayrouze-apparater, och kanske av kunskap om Fernez-apparaterna som hade presenterats på industrimässor samtidigt, gick Riichi ihop med maskinisten och vännen, Iwao Ōgushi, och tillsammans arbetade de på en enhet i Tōkyō.

År 1916 hade de designat en funktionell dykapparat.

Paret, som inte var dykare själva, tog hjälp av en professionell dykare, kapten Yumihachi Kataoka (Nyle Monday kallar honom Kyūhachi Kataoka, men vi går med det japanska wikipedia-inlägget om detta), för att hjälpa till att förfina enheten.

Det är tack vare hans input som de utvecklade den tredje typen av demandventil installerad på apparaten, en mun/tand-kontrollerad demandventil som effektivt befriade dykarnas händer.

Yumihachi Kataoka testade enheten i Japan och dök till 60 meter i det grumliga vattnet i den livliga Yokosuka-hamnen, sedan i öarna i södra Stillahavsområdet som fick mandat till Empire Japan under South Seas-mandatet för en 6-månaders lång testkörning, utan tvekan kopplat till Riichis pärlverksamhet, eftersom en del av pärlindustrin spelade en viktig roll på öarna.

En del av Kataokas experimentella dykning / pärlprospektering ägde också rum i Arafurahavet, som hade ryktats vara en intressant plats för pärlor, vilket visar hur nära kopplat till pärlindustrin denna enhet var.
Som en sidoanteckning kände Kataoka personligen Yamamoto, uppfinnaren av Yamamoto-shiki-respiratorn, vilket betyder att det måste ha funnits någon form av direkt inflytande mellan dessa två mycket lika och samtida enheter.

Kataoka grundade också Tokyo Submarine Industrial Company Inc. 1918, som tillverkade Ohguchi Peerless Respirator i Japan och utomlands.

Patent på denna nya undervattensandningsapparaten togs ut i Japan 1918, i Storbritannien (nr 131 390), USA (nr 1 331 601), Frankrike (nr 496 716) och Italien.

Enheten och de härledda modellerna nådde dock inte någon stor kommersiell framgång, trots användning i räddningsuppdrag (inklusive den av Black Prince), och en sen adoption av en sovjetisk flotta med pengar (1926 undertecknade Kataokas företag ett kontrakt med en sovjetisk byrå som heter EPRON, förkortning för ”Expedition for license the apparat”).

Soviet / EPRON use of Ohgushi type devices. Bildkälla:www.scubaboard.com