Dykningens Historia, del 7


I del 7 tar vi oss vidare genom åren 1939 – 1955.

( En god källa vid skapandet av denna kronologi har varit SPUMS Journal Volume 29 No.2 June 1999. Spums Archive

Om du har rättighet till någon av de bilder som använts för att illustrera materialet ber vi dig kontakta oss via vårt kontaktformulär, så skall vi ge dig kredit för bilden, alternativt ta bort den om du så önskar.)

1939 Louis Mari de Corlieu

de Corlieu tillskrivs som uppfinnare av de första elastiska simfenorna. Han började serieproducera sina fenor 1939. Fenorna användes bland annat av Jaques Yves Costeau under produktionen av världens första undervattensfilm, Skeppsvrak, 1943 och av US forces på D-dagen 1944. Obs. bilden visar en vidareutvecklng från 195281.

1939 Hans Hass

Österrikaren Hans Hass gav ut sin första bok, Diving to Adventure, med undervattensfoto 1939. 1940 kom hans första undervattensfilm, Pirsch unter Wasser. 1941 flyttade Hass till Berlin, där han startade föreningen ”Expedition für biologische Meereskunde”.

Tack vare sina många föreläsningar kunde Hass 1942 köpa segelfartyget Seeteufel, Hans tanke var att använda fartyget för sina dyk/foto-expiditioner i Medelhavet, men på grund av det pågående kriget kunde fartyget inte lämna hamnen i Rostock / Warnemünde. När Röda Armén belägrade staden 1945 lade de beslag på fartyget och tog det till Leningrad (St Petersburg) 82, 83.

Hass hyrde i stället fartyget Piraeus och seglade, filmade och fotograferade i Egeiska Havet.

På våren och sommaren 1943 stannade Hass i flera månader på Stazione Zoologica i Neapel och på Capri för att studera och samla Bryozoa, vattenlevande ryggradslösa djur, för sin doktorsavhandling i zoologi. I februari 1944 slutförde han avhandlingen och avlade sin doktorsexamen.

Hass presenterade sin energonhypotes, som var i fokus för hans arbete under senare år. Hyotesen antyder att beteendet hos alla livsformer – mänskligt, icke-mänskligt djur och växter har gemensamt ursprung.

I kombination med ledarstrategier publicerade Hass 1969 en skrift om likheter med evolutionen. På 1970-talet behandlade han miljö- och kommersiella teman och utnämndes till professor vid universitetet i Wien. 1983 började han långsiktiga studier och handledning om rovdjursinstinkter i yrkeslivet. På ett företagsekonomiskt sätt konsoliderade han marinbiologi, beteendeforskning och ledningssteorier i ett sammanhang. Ur hans synvinkel kunde hans energonteori inte motbevisas.

Hass gjorde också flera dyk- och fototekniska innovationer under årens lopp84.

  • 1938: Ny lättvikts uv-kamera för ROBOT
  • 1940: Första uv-färgfoton (Catalina Island, USA) och uv-film
  • 1941: Utveckling av tekniken för dykning för forskning, industri och sport.
  • 1944: Konstruktion av en heliox-rebreather (prototyp)
  • 1949: Nytt system för djuphavsfilm och fotografi (kallat Bathyopthalm)
  • 1949: Patent över hela världen för en ny metod för fiske med radiosignaler (kallat Elektro-Marina)
  • 1949: System Hans Hass simfena designad av Hans Hass och tillverkad från 1949 av Semperit i Wien och från 1951 av Barakuda från Hamburg och Heinke i London.
  • 1950: Uv-kamerahus “Leica System Hans Hass” med elektronisk blixt
  • 1954: Uv-kamerahus “Rolleimarin System Hans Hass”, även som stereokamera
  • 1955: Samutveckling och marknadsföring av en dykklocka (armbandur) ENICAR Sherpa
  • 1956: Ny patenterad design av simfena (kallade Superfish)
  • 1973: Byggande av ett uv-habitat (Almeria, Spanien)
  • 1977: Konstruktion av ett litet uv-habitat tillsammans med det tyska företaget BRUKER för djuphavsforskning, turism och oljeprospektering.
  • 1983: Utveckling och marknadsföring av en innovativ dekompressionsdator (kallad “Deco-Brain”)
    • (Reds. anm. 1974 var Hass Svenska sportdykarförbundets gäst och föreläste för sportdykarklubbar.)

      1940 Dottie Frazer

      1940 började Dottie Frazier undervisa i dykning för YMCA och blev världens första certifierade kvinnliga dykinstruktör 1955 då hon tog sitt instruktörscertifikat på Los Angeles County Underwater Instructors Certification Course. Senare blev hon även världens första kvinnliga tungdykare. Hon var den första kvinnan i världen som ägde och drev en dykbutik. Dottie Frazier började sedan tillverka sin egen serie av våtdräkter samt att tillverka dräkter för US Divers, Healthways och Navy UDT-team, Underwater defense technology. Återigen blev Dottie den första då hon var den första kvinnan som kommersiellt producerade både torr- och våtdräkter85.

      1940-talet Jacques-Yves Cousteau & Emile Gagnan

      Jacques-Yves Cousteau kom in på École Navale (flottakademin) i Brest 1930. Under 2:dra världskriget var han medhjälpare till uppfinnaren Emile Gagnan, och tillsammans konstruerade de 1943 en regulator som reglerade mängden inandningsluft till dykaren baserat på hur mycket dykaren andades, en demandventil. Aqualungan, som den kallades blev den första kommersiellt gångbara dykutrustningen för sportdykning. Fartyget Calypso som tidigare varit minröjare och sedan gått som färja mellan Malta och Gozo, hade köpts in av bankiren Loel Guiness. För den symboliska summan av 1 Franc per år lät han Cousteau hyra fartyget. Med sitt team reste Costeau runt till intressanta dykplatser som senare beskrevs i både böcker och filmer vilket fick stor betydelse framförallt för intresset för sportdykning och marinbiologi 86.

      1940 Dr. Eugenie Clark

      Eugenie Clark, även känd som “The Shark Lady”. Dr Clark var känd över hela världen som den vetenskapliga experten på fisk, och har även fått några fiskar uppkallade efter sig. Hennes passion var dock hajar. Dr Clark har blivit utnämnd till hedersdoktor vid tre tillfällen samt fått utmärkelser från National Geographic Society, Explorers Club, The Underwater Society of America, American Littoral Society, Gold Medal Award of the Society of Women Geographers och President’s Medal vid University of Maryland. Hon har författat tre böcker och över 160 vetenskapliga och populärvetenskapliga artiklar.

      Dr. Clark lärde sig att dyka på 1940-talet på Scripps Institution of Oceanography. Tyvärr förbjöds hon och en annan kvinnlig forskare att delta i dykturer med övernattning – vilket begränsade deras förmåga att bedriva forskning. Efter att ha arbetat vid American Museum of Natural History grundade Dr. Clark Cape Haze Marine Laboratory (nu Mote Marine Laboratory) 1955 för att ägna mer tid åt hajforskning.

      Hon genomförde 72 djupdykningar. Hennes senaste forskningsprojekt rörde beteendet hos tropiska sandfiskar och djuphavshajar. Dessa studier har presenterats i 12 artiklar som hon har skrivit för tidningen National Geographic87.

      1942 Victor Berge

      Sveriges och troligen världens mest udda fisk inom dykningens historia måste vara Victor Berge.

      Han föddes i Bollnäs 1891, gick tidigt till sjöss och hamnade, efter flera äventyr, som pärldykare i tungdykarutrustning i Indonesien88.

      Victor Berge blev känd över hela världen för sin bok “Mitt liv som pärlfiskare” som först utkom på engelska. En bestseller på 1930-talet som översattes till 18 språk. Berges andra bok “Faran är mitt liv” kom ut år 1951 och den översattes också till flera språk89.

      Berge hävdade att han uppfunnit den dykutrustning “som nu används i räddningsoperationer över hela världen”. Berge visade sin uppfinning för en vän på Ford Motor Company i USA 1941, där vissa förbättringar av demadventilen utfördes innan Berge producerade 50 masker för att ta med till Indonesien samma år. Innan han lämnade USA demonstrerade han masken för US Navy, som var imponerade av dess mångsidighet och enkelhet.

      Här finns två motstridiga uppgifter. 1941 ansökte Berge om amerikanskt patent av sin dykmask och apparatdesign (U.S. patent 2303155) 90. Berge-masken tillverkades av Ohio Rubber Co. och levererades med antingen en modifierad flygregulator eller fritt flöde. Under andra världskriget var Berges mask en del av ”USN Standard Shallow Water Diving Outfit” (dykning ner till 13 meter) och tillhandahölls även till de allierade under det så kallade Lend-Lease scheme of military support.

      En annan version säger följande;

      Berge patenterade inte maskdesignen innan han skyndade tillbaka till Indonesien, precis när japanerna gick in i kriget. Då hans familj och vänner i USA, inte hade hört något om honom under krigsåren, antog de att han var död (han satt, enligt sig själv, i fångenskap).

      Efter att ha gått in i kriget sent 1941 beslutade den amerikanska flottan att utnyttja Berges opatenterade design, särskilt eftersom de inte kunde komma i kontakt med Berge själv. Maskerna tillverkades i Willoughby Ohio av Ohio Rubber Company och salufördes som ORCO Diving Mask.

      Ett särdrag hos Berge-masken (ORCO) var lufttillförselmekanismen medextra möjlig lufttillförsel, demandventilen hade ett tryckknappsarrangemang på framsidan som tillät dykaren att tvinga luft in i munstycket. Detta finns i dag på all modern dykutrustning. Alternativt, genom att använda en annan monterad bypass-ventil, kunde ett kontinuerligt luftflöde runt dykarens ansikte tillhandahållas, där överskottsluften på grund av övertrycket pressades ut ur masken.

      Lufttillförsel tillhandahölls vanligtvis med medeltryck via luftslang från ytan från en högtrycksluftsbank, via en tryckreducerare eller från en manuell luftpump91.

      Victor Berge avled vid 83 års ålder i Stockholm han var då utfattig och blev, enligt sin egen vilja begravd, på Ockelbo kyrkogård år 1974. De efterlämnade ekonomiska medlen räckte inte till en gravsten.

      På initiativ av Birgitta Persson (distriktssköterska i Ockelbo) gjordes år 1976 en insamling till en gravsten där det står Pärlfiskaren Victor Berge 1891-197492

      1944 Christian J Lambertsen

      Lambertsen var en amerikansk specialist i miljö- och dykmedicin som tjänstgjorde inom US Army Medical Corps från 1944 till 1946. Han uppfann, enligt US Navy, den första återandningsapparaten för UV-bruk och visade upp den för amerikanska marinen som dock tyckte den var ointressant. 1946 demonstrerade han utrustningen för Office of Strategic Services, OSS, föregångaren till Central Intelligence Agency, CIA. OSS köpte inte bara in i konceptet, de anställde Major Labertsen för att bygga upp och leda programmet för dykning i deras maritima enhet. Huvudsakligen var Lambertsen ansvarig för att utveckla den amerikanska marinens dykares återandningsapparate (rebreathers) i början av 1940-talet samt träningsprogrammet för krigsoperationer under vattnet. Han hade också huvudansvar för uttagandet av de dykare som skickades ut i krigstjänst.

      Lambertsen designade en serie av rebreathers och kallade först sin uppfinning för återandningsapparater. Senare, efter kriget, kallade han det Laru (förkortning för Lambertsen Amfibious Respiratory Unit) och slutligen, 1952, ändrade han sin uppfinnings namn till SCUBA (Self Contained Underwater Breathing Apparatus), vilket också kommit att bli det internationella namnet för dykutrustning utan luftförsörjning från ytan93.

      Från 1946 till 1953 verkade Lambertsen som professor i farmakologi på University of Pennsylvania School of Medicine, men han tillbringade ett år som gästforskningslektor 1951 till 1952 vid institutionen för fysiologi på University College London, England.

      Lambertsen tillbringade 1950-talet med att koncentrera sig på nationella forskningsbehov inom undervattensmedicin. Han återgick en tid som professor i farmakologi och experimentell medicin vid University of Pennsylvania School of Medicine 1962. Han utnämndes också till professor i medicin 1972 och professor vid University of Pennsylvania School of Veterinary Medicine 1976. Var och en av dessa utnämningar bibehölls fram till 1987. 1985 blev han Emeritus Distinguished professor i miljömedicin vid University of Pennsylvania.

      Lambertsen var en av frontfigurerna inom dykerimedicin och 1963 tog han över redaktörsskapet för en serie ”proceedings” i ”Under water physiology” som i dag betraktas som referensverk i ämnet.

      Den egna forskningen, fram till pensionen, fokuserade på effekter av
      oxygen i lungorna.

      Dr Lambertsens “Predictive Studies Series”, som sträcker sig från 1969 med habitatet TEKTITE I till 1997, forskade på många aspekter av människor i extrema miljöer94.

      1945 Arne Zetterström

      Arne Zetterström var en svensk dykpionjär, mest känd för sin forskning kring gasblandningen hydrox, en blandning av väte (hydrogen) och syre (oxygen). Arne Zetterström omkom, blott 28 år gammal, genom ett tragiskt misstag i samband med ett experimentdyk med hydrox till 160 m, vilket var djupare än då rådande världsrekord i dykning, utanför Nynäshamn 17 augusti 1945. Genom olyckliga omständigheter och missförstånd togs han upp snabbare än vad de uppstigningstabeller som tagits fram av professor Yngve Zotterman föreskrev. Det som hände var att den dykplattform som Zetterström befann sig på och var nedsänkt från aktern på marinens dykerifartyg HMS Belos, var försedd med en tunn lina som skulle förhindra att plattformen började rotera. Linan, som skulle halas in för hand, sköttes från fören. Till denna uppgift utsågs två värnpliktiga besättningsmän som inte hade någon kunskap inom dykeri. De två besättningsmännen tröttnade så småningom på sin uppgift och kopplade linan till ett motordrivet spel och märkte inte att de drog upp plattformen mot ytan med denna lina. Då lyftwiren som var märkt på var tionde meter för detta djup, visade att plattformen befann sig på femtiometers djup, var den i verkligheten på endast 5 till tio meters djup. När detta efter någon eller några minuter upptäcktes frigjordes linan och plattformen sänktes genast ner till 50 meter, men Zetterströms liv gick inte att rädda. Läkaren som deltog i obduktionen några dagar senare konstaterar att hjärtats hålrum var fyllt av stora mängder med gas, vilket tydde på ett svårt fall av tryckfallssjuka. Den direkta dödsorsaken torde dock ha varit akut hypoxemi, syrebrist, då den gasblandning som Zetterström andades vid tillfället var avsedd för 50 meters djup och syrgasinnehållet på ett djup 5- 10 meter därmed reducerades till runt 4 %. Marinen lade därefter ner sin försöksverksamhet runt hydroxdykning. De återuppupptogs inte förrän 1979 då Hans Örnhagen efter initiativ från Navalmedicinska
      forskningsrådet och Styrelsen för Teknisk Utveckling (STU) som finansierade djurförsök vid Lunds Universitet och senare humanexpositioner vid Marinens Dykericentrum, Berga.

      Zetterström gjorde också flera uppfinningar, bland andra universalverktyget för dykare, Zetterströmsventilen för dykarhjälmar och Zetterströms rekylfria spolmunstycket. Det sistnämnda användes bland annat för att spola tunnlarna för lyftwirarna vid bärgningen av Vasa95, 96, 97.

       Trots tragedin, är det svårt att inte dra på smilbanden. Titta på den högra bilden, kanske är den arrangerad, men ändå visar den något av dåtidens klädkod. Arne Zetterström, iklädd tungdykardräkt och därunder bärande vit skjota och slips.

      1947 Lotte Hass

      När Hans Hass sökte efter en sekreterare för sitt kontor i Wien sommaren 1947 fick Lotte Baierl jobet. Hon hade precis slutat gymnasiet och var en stor beundrare av Hass arbete. Eftersom hon hoppades få tillåtelse att delta på Hass nästa expedition tränade hon i simbassänger, dök och fotograferade i sjöarna runt Wien hon fick stöd och tränades av Hass assistent Kurt Schaefer.

      Hans Hass var generellt emot att kvinnor deltog i hans expeditioner. Lotte, som lärt sig inte bara att dyka utan även att bli en skicklig undervattensfotograf, bad upprepade gånger att få följa med på nästa expedition. Hass gav sig slutligen när filmföretaget Sascha Wiener insisterade på att Hass nästa dokumentär skulle bli mer attraktiv för en bredare publik med en kvinnlig huvudrollsinnehavare.

      Den flera månader långa expeditionen till Röda havet 1950 var besvärlig men ledde till den Oscar-vinnande filmen “Under Röda havet”, där Lotte spelade huvudrollen, men hon var även aktiv som undervattensfotograf förutom att bli världens första undervattensmodell. Till publikens glädje bar hon en avslöjande baddräkt. 1970 publicerade hon sina erfarenheter under expeditionen till Röda havet i sin bok “En flicka på havsbotten”. Filmen fick även vid Venedigbiennalen 1951 det internationella priset för dokumentärfilmer.

      Även om filmen blev populär fick den också kritik tack vare Lottes medverkan. Många menade att Hass gått ifrån sina vetenskapliga intressen till att göra undervattensfilmer med pin-upinslag.

      I slutet av 1950 blev Hans och Lotte ett par och gifte sig (Hans andra äktenskap) borgeligt och sedan, 1963 kyrkligt.

      Under 1950-talet deltog Lotte i två ytterliggare expeditioner med den tremastade skonaren Xarifa och hon och Hans var värdar för två brittiska TV-serier, Diving to Adveture och The Undersea World of Adventure. Efter att hon 1958 fött parets dotter drog hon sig i stort sett bort från det offentliga livet.

      År 2000 blev hon invald i Women Divers Hall of Fame och International Scuba Diving Hall of Fame98.

      1955 Carl Magnus Hesser

      Hesser började sina medicinska studier vid Karolinska Institutet 1938. Första studieresan gick till USA, där han gästforskade på fysiologiska institutionen vid University of Rochester N.Y. där dåtidens kanske främsta forskare inom området respirationsfysiologi var verksamma. Hesser gjorde där experiment rörande effekter på blodcirkulationen vid över- och undertryck i lungorna. Dessa studier forsatte sedan i Sverige och låg till grunden för hans disputation. Efter sin disputation fortsatte han med studier inom flyg- och navalfysiologi och blev med tiden professor på institutionen. Svenska marinen var då, i slutet av 40, början av 50-talet i begrepp att införa det lätta dykeriet och Hesser fick under sin USA-resa tillfälle att diskutera dykformen med Christian Lambertsen som konstruerat de dykapparater som användes under andra världskriget Lambertsen var också huvudansvarig för utbildning av dykarna och deras medverkan i kriget (Se ovan).

      Tillbaka i Sverige fick Hesser i uppdrag av marinen att omarbeta den medicinska delen av ”Dykeritjänstinstruktioner för marinen” som även användes civilt. Denna utgåva var i bruk 1953 – 1958.

      CM Hesser fick, efter 2:a världskriget, tillsammans med kollegan Hilding Bjurstedt, av Statens nämnd för flygmedicinsk forskning uppdraget att utforma ett omgivningsfysiologiskt laboratorium vid Karolinska Institutet. Detta laboratorium utrustades med över- och undertryckkammare samt humancentrifug för flygmedicinsk verksamhet. Sverige fick då ett universitetskomplement till den verksamhet som drevs vid Dyktankhuset sedan 1934.

      Hesser var en av de som initierade att fri uppstigning skulle införas som individuell räddningsmetod från ubåt. Uppstigningstanken i Karlskrona där övningarna utfördes från 20 meters djup hade vid den tidpunkten ingen rekompressionskammare på övre planet och heller inget vattenreningsaggregat, vilket ibland gjorde övervakning av övningen svår. Efter att ett par, ej allvarliga, olyckor inträffat, begärde Hesser att övningarna skulle avbrytas ett år för att dessa brister skulle kunna åtgärdas.

      1971 grundades European Undersea Biomedical Society, EUBS. Hesser utsågs till dess första president, vilket han var.(1971-1972). Första mötet efter bildandet, hölls 1973 i Stockholm.

      Hesser var också under en period ordförande i Comission on Underwater Physiologi and Medicine som International Union of Physiological Scienes inrättade 197699.

      Referenser

      81. Lois de CorlieuBesökt 20200504.

      82. Hans Hass. Besökt 20200428.

      83. Seeteufel. Besökt 20200428.

      84. Hans Hass. Besökt 20200428.

      85. Dottie Fazer. Besökt 20200501.

      86. Cousteau, Gagnan. Besökt 20200501

      87. Euigine Clark. Besökt 20200504.

      88. Victor Berge. Besökt 20200501.

      89.Victor Berg. Besökt 20200501

      90. Victor Berge. Besökt 20200501.

      91.Victor Berg. Besökt 20200501.

      92. Victor Berge. Besökt 20200501.

      93. Lambertsen. Besökt 20200430.

      94. Christian J. Lambertsen Besökt 20200430.

      95. Arne Zetterström. Besökt 20200429.

      96. Tal av Carl Erik Hesser (Via Hans örnhagen).

      97. Arne Zetterström

      98.Lotte Hass. Besökt 20200614.

      99. Tal av Carl Erik Hesser (Via Hans örnhagen).