Om SDHF


Svensk dykerihistorisk förening startade 23:e maj 1979 med målsättningen att till eftervärlden rädda det gamla dyktankhuset som enligt Fortifikationsförvaltningens intentioner skulle rivas innan sommaren.

Ett upprop i några dagstidningar och en inbjudan till personer som var intresserade av och i många fall sysselastta inom dykeriverksamhet i olika former resulterade i att en liten skara instiftade föreningen som bara fick en styrelse på två personer Bo Cassel sekreterare och Hans Örnhagen ordförande, med uppdrag att nå föreningens målsättning dvs rädda dyktankhuset till eftervärlden.

Den 11:e April 1997 är ett annat märkesdatum vad gäller dyktankshuset. Då presenterades Dr Claes Lindemarks bok om dyktankshusets aktiva tid och Sjöhistoriska museet gjorde officiellt känt att man nu hyr huset av Kungliga Djurgårdens förvaltning och att man så långsamt skall påbörja arbetet med att renovera huset för att möjliggöra en samling av dykerihistoriskt intressanta föremål tillsammans med Svensk Dykerihistorisk Förening.Dyktankhuset och de dykerihistoriska samlingarna var öppet för första gången i samband med Skärgårdsmässan 29 – 30 maj, 1998.Utdrag från boken ”Dykhuset på Galärvarvet” av Claes Lindemark , Sjöhistoriska Museets Rapport 33. ISBN 91-85268-66-6

Boken är tyvärr slut. Kan finnas på antikvariat.

EPILOG

En tidig morgon 23 maj 1979 samlades ett antal dykeriintresserade utanför tankhuset på Galärvarvet. Anledningen var att Fortifikationsförvaltningen avsåg att riva byggnaden och anlägga gräsmatta över hela ytan mellan torrdockan och galärskjulen. Flera försök att bevara byggnaden hade gjorts och man hade även haft planer på att flytta delar av anläggningen till ett planerat dykcentrum vid Välern i Göteborg men inga av dessa planer hade kunnat förverkligas. Goda råd var dyra och det man i gruppen, denna tidiga morgon, fann vara bästa lösningen var att bilda en Svensk Dykerihistorisk Förening med enda uppgift att försöka bevara tankhuset så att ett dykerihistoriskt museum senare skulle kunna inrymmas i huset. I egenskap av initiativtagare till mötet vid tankhuset valdes jag till ordförande och till sekreterare valdes Bo Cassel. Vår första uppgift var att tillskriva berörda myndigheter och den 5:e juni avsändes brev till Försvarets Materielverk, Kungliga Djurgårdens förvaltning och Fortifikationsförvaltningen. Efter en kort inledning om huset och Svensk Dykerihistorisk Förening vädjade vi till de tillskrivna myndigheterna att: “tills vidare uppskjuta rivningen av detta monument över dykeriets utveckling i Sverige.” Vidare bad föreningen om “ett års respittid för att med frivilliga insatser kunna utarbeta planer för tankanläggningens utnyttjande som ett levande museum. Det skulle vara djupt olyckligt om ännu ett kulturminnesmärke jämnades med marken innan man allvarligt prövat möjligheter för dess bevarande.”

I november samma år svarade Fortifikationsförvaltningen att rivningen kunde anstå. Planer på att integrera ett dykerihistorisk museum i tankhuset med det nya museum som planerades för Vasa tog fart och i en skrivelse från Svensk Dykerihistorisk Förening till utbildningsdepartementet 8 juni 1983 påpekades att:

“Det finns historiskt intressant dykerimateriel utspridd i olika förråd som riskerar att skingras och förstöras. Med stöd av ovanstående hemställer vi att nedanstående förslag beaktas vid regeringens uppdrag till Byggnadsstyrelsen att projektera nybyggnad för regalskeppet Vasa:

1. Ett dykeri och bärgningsmuseum inrättas i det nya Wasamuseet i anslutning till den inre delen av dockan.

2. Tryckkammaranläggningen bevaras på nuvarande plats som ett minnesmärke över dykeriets pionjärtid i Sverige. Det bör understrykas att denna anläggning från 1930-talet är unik i sitt slag.”

Sjöhistoriska Museet och Statens Kulturråd var i princip positiva och Utbildningsdepartementet hade inget att erinra, men kostnaderna skulle tas inom ramen för projektering och nybyggnation av Vasamuseet. Detta kom att innebära, i all den turbulens som föregick placering och byggande av Vasamuseet, att alla var intresserade, men ingen vågade ta tag i ett dykerihistoriskt museum tills Vasamuseet var färdigt.

För att få lite fart på planeringsarbetet rörande ett dykerihistoriskt museum, som i mitten av 80-talet hamnat i skuggan av en riksangelägenhet nämligen Vasamuseet, diskuterade Svensk Dykerihistorisk Förening 1988 med Försvarets materielverk, Fortifikationsförvaltningen och Kungliga Djurgårdförvaltningen att skänka hus med innehåll som gåva till Statens Sjöhistoriska museer (SSHM). Det visade sig då att någon lagfart till fastigheten fanns inte och det gick inte att skänka byggnaden som tänkt var. Djurgårdsförvaltningen skissade då två möjliga lösningar. Antingen överlämnas byggnaden i befintligt skick till SSHM för att bedriva museal verksamhet och SSHM får då rusta upp byggnaden för egna medel eller så skulle Djurgårdsförvaltningen rusta upp byggnaden och sedan hyra ut till SSHM.

Ett kostnadsförslag från Kungliga Byggnadsstyrelsen 1989, för minimiåtgärder för att huset skulle gå att använda som visningsmagasin, dvs utan montrar och annan specialinredning samt utan renovering av tryckkammare och bassäng, hamnade på 1 225 000:-. Dessa medel fanns inte gripbara och allt förblev som det varit dvs tankhuset stod där och Svensk Dykerihistorisk Förening deponerade intressant utrustning i väntan på att det skulle bli ett museum. I och med att inget renoverades uppfattades huset som förfallet och det visade sig att huset under en period var utsatt för besök av obehöriga och vid ett tillfälle försvann värdefulla föremål innan kraftiga lås monterades.

Sedan slutet på 80-talet har man i en vidare krets diskuterat möjligheterna att flytta Sjöhistoriska museet från nuvarande byggnad till byggnaderna vid Gallärvarvet. Att detta skulle innebära en möjlighet för förverkligandet av planerna på ett dykerihistoriskt museum är lätt att inse. Det kan också innebära att Svensk Dykerihistorisk Förening med frivilliginsatser i samarbete med SSHM kan påbörja en varsam renovering av de gamla dykeri och provanläggningarna.

Hans Örnhagen

Ordföranden

Svensk Dykerihisorisk Förening