Dykningens Historia, del 8


I del 8 tar vi oss vidare från 1956 – 1966.

( En god källa vid skapandet av denna kronologi har varit SPUMS Journal Volume 29 No.2 June 1999. Spums Archive

Om du har rättighet till någon av de bilder som använts för att illustrera materialet ber vi dig kontakta oss via vårt kontaktformulär, så skall vi ge dig kredit för bilden, alternativt ta bort den om du så önskar.)

1956 Kaj Undén

Hjälmen som ses på bilden tillverkades 1956 som en prototyp för en blandad hjälm. Hjälmdesignern var Kaj Undén som arbetade på Karolinska Institutet på 1950-talet. Hjälmen finns nu att se på Marinmuseet i Karlskrona 100 .

1956 Bengt Börjeson

Bengt Börjeson var medlem av Göteborgs Amatördykarklubb. men en schism inom klubben fick bland annat honom och Dennis Österlund att hoppa av och bilda Västkustens Dykarklubb. Den nya klubbens medlemmar var tidiga med att göra dykresor till Medelhavet och Börjeson blev intresserad av att fotografera och filma under ytan. Hans första undervattensfilm film i färg, ”Djupingar i Medelhavet” kom 1954.

Gruppen var dock något besvikna på Medelhavets djurliv och ville med tiden ta sig till andra platser. Idén om en resa till Röda Havet började gro. Idéerna förvekligades 1956 då man med båt, från Göteborg, begav sig ut på ”Expedition Röda Havet”, vilket också blev namnet på Börjesons film om äventyret.

När gruppen återkom till Sverige var dock filmbolagen ointresserade av att köpa rättigheterna. Costeaus undervattensfilm ”Den tysta världen” hade nyss släppts och även om den fått gott mottagande trodde inte filmindustrin på en ny film i samma genre så snart inpå. Börjeson hyrde då en klippstudio och producerade filmen själv. När filmen släpptes blev den en succé och ökade intresset för sportdykning i Sverige.

Börjeson gjorde sedan flera undervattensfilmer och var bland annat den som filmade regalskeppet Vasas bärgning101.

1956 Åke Follin

Svensk tekniker och dykpionjär. Kom tidigt i kontakt med Västkustens Dykarklubb och då han redan konstruerat sin egna dykutrustning fick han även bygga många av medlemmarnas utrustningar. 1956 var Follin en av medlemmarna i klubbens ”Expedition Röda Havet” samtliga utom fotografen Bengt Börjesson dök med av Follin tillverkade utrustningar. Börjesson föredrog en syrgasrebreather då den inte gav några luftbubblor som kunde störa filmningen102.

1956 Dennis Österlund

Dennis Österlund var en svensk sportdykarpionjär. Bildade tillsammans med Bengt Börjesson Västkustens Dykarklubb, en av Sveriges första sportdykarklubbar . Han var en av initiativtagarna till ”Expedition Röda Havet” och startade Sveriges första sportdykarskola på Stora Skeppsholmen i Lysekil 1958 (Lysekil har sedan dess varit något av ett nav inom svensk sportdykning). Senare var han med och startade upp Aqua-Sport, nuvarande Poseidon103.

1957 Anders Muren

1958 Svenska SportDykarFörbundet, SSDF

Svenska SportDykarförbundet bildades 1958. Till första ordförande valdes Ulf Holm. I dag är förbundet indelat i fem olika kommittéer, Fensimkommittén, Fridykningskommittén, Tekniska kommittén, Uv- fotokommittén, och Uv-rugbykommittén. SSDF var under en lång tid den enda landsomfattande organisation som bedrev sportdykarutbildning i Sverige. SSDF är anslutet till CMAS104.

1960 Trieste

Schweizaren Auguste Piccard uppfann denna djuphavssfarkost 1938. Den färdigställdes 1953 och såldes till USA:s flotta 1958. 1960 dyker Piccards son  Jacques Piccard och amerikanen Don Walsh ner till botten av världens största djup Marianergraven (10 910 meter) med farkosten. Numera finns Trieste utställd på National Museum of the United States Navy, Washington105 , 106.

(Reds. anm. På dessa djup går det inte att använda luft i flyttankarna utan flytkroppen var fylld med flygbensin som har lägre täthet än vatten och är mindre kompressibelt än gaser. För att ta sig tillbaka till ytan släppte man ut balast bestående av järnkulor.)

1960 Ingvar Elfström

Ingvar Elfström var en pionjär inom svensk dykning. Han konstruerade 1954 sin första dykregulator hemma i köket. Samma år startade han dykarklubben Poseidon. Han grundade 1958, tillsammans med en handfull ingenjörer och dykinstruktörer företaget Aqua-sport107.

Efter några år började han utveckla sina regulatorer med hjälp av Rolf Tistrand, som varit med i företaget sedan 1957. Deras nästa regulator var Cyklon Junior, den första någonsin tillverkade enslangregulator i världen designad för dykning. I dag är vidareutvecklingen känd som Cyklon 300 och Cyklon 5000. Med hjälp av vännen Dennis Österlund började försäljningen förbättras. Produkter såldes under varumärket Poseidon och marknadsfördes av företaget Aqua-Sport (företaget bytte namn till Poseidon efter att Elfström och Österlund varit i USA och försökt att sälja in sin dykutrustning till US Navy. När de presenterade företaget som Aqua-Sport blev svaret från US Navy, ”vi är inte intresserade av sportutrustning”). Utrustningen som Poseidon själva inte kunde producera importerades från utländska tillverkare.

Företaget fortsatte att växa varför Ingvar och Dennis flyttade produktionen av regulatorer från diskbänken till ett litet hyrt garage. Den första butiken öppnades i Göteborg 1958, kort därefter följt av Stockholm och Malmö. Tillgängligheten till en neoprendykdräkt på femtiotalet var ett stort problem eftersom alla trodde att materialet skulle tillåta vatten att sippra igenom. På Poseidon konstaterade man att det var inte materialet i sig utan sömmarna som släppte igenom vattnet. På 1960-talet fick Poseidon en förfrågan från den svenska marinen, om det skulle vara möjligt att producera en dräkt som skulle kunna användas för längre exponeringstider i de kalla nordliga vattnen. Efter en del forskning och experiment med olika material och tillverkningstekniker producerade de en torrdräkt som uppfyllde marinens krav.

Den första neopren-torrdräkten med gastät dragkedja, Unisuit, levererades till den svenska marinen 1968. Dräkten hade en koppling för tillförande av luft från dykapparaten, samt tätningar bestående av vikta manschetter vid handleder och hals. Samma år började Poseidon exportera produkter. Ingvars stora dröm blev realiserad 1984 när en fabrik som var helt anpassad för tillverkning av dykutrustning byggdes108.

Poseidon fortsatte att utveckla sina produkter för kommersiell-, militär- och sportdykning. I och med att intresset för blandgasdykning ökade bland sportdykare började man även titta på utrustning för denna typ av dykning. 2009 lanserade man MKVI. Senare följdes detta upp med ett dyksystem avsett för trimixdykning109.

1960-talet Håkan Lans

Håkan Lans, en svensk uppfinnare. Han var inget underbarn i skolan. Hans betyg låg inte på toppnivå. Han hade dock ett stort intresse, teknik. Hans jämngamla vänner var få. Hans bästa vän under de tidigaste tonåren var chefen för tekniska museet, Torsten Alth, medlem av ingenjörsvetenskapsakademin och doktor i teknikhistoria. Med honom tillbringade Lans många timmar. Han byggde en enkel bildtelefon och en radiosändare som han skickade morsemeddelanden med. Själva morsealfabetet lärde han sig på en dag. Även om Lans inte var en duktig skolelev, fanns det ett ämne han hade lätt för, fysik. Som trettonåring läste han in studentfysiken på några dagar och fick stort A i betyg. Därefter vände det och under sin fortsatta skolgång hade han stort A i stort sett i alla ämnen. Rymdkapplöpningen mellan USA och Sovjet startade och raketer blev förstås något som intresserade den unge Lans. Han började experimentera med att bygga egna raketmotorer. Det small om Lans, som en jämnårig senare beskrev det och small gjorde det. En gång blåste han av misstag ut hela köket hos en kamrat. Själv klarade han sig relativt bra då han hade ett egenkonstruerat ansiktsskydd, men inte ett hårstrå fanns kvar på huvudet.

Det var mitten av 60-tal och popmusiken var en ny revolutionerande kraft i Sverige och medan andra gick omkring och nynnade på Beatles Yellow Submarine, fick Lans höra talas om Jacques Costeau, blev intresserad av dykning, tog dykcertifikat och startade dykarklubb samt byggde sig en gul enmansubåt tillsammans med vännen Gunnar Klevefors. Båten drevs med en egenkonstruerad elmotor. Han döpte sin u-båt till Doppingen. Ubåtsbyggandet tog upp så mycket tid att betygen sjönk igen. Lans gjorde flera ensamdykningar ner till 90 meters djup med ”världens minsta ubåt Doppingen”.

Ubåten såldes sedan till Stockholms universitet som använde den i marinbiologisk forskning vid Askölaboratoriet. Efter forskningsprojekt vid Tjärnö i Bohuslän hamnade Doppingen på Chalmers
där den döptes till Doppingen II efter några X-jobb som innebar bättre elmotor och yttre batteripoddar innan den hamnade i förråd och senare donerades till SDHF. Idag kan man beskåda Doppingen II på Dyktankhuset på Djurgården.

Värnplikten gjordes vid försvarets forskningsanstalt där han bland annat var med om att utvecklade Sveriges första dator. Lans fortsatte senare med att utveckla flera datorprodukter, till exempel färggrafiken för datorer. Håhan Lans viktigaste uppfinning är STMDA som idag är standard inom både sjöfarten och flyget. Tack vare systemet vet varje fartyg, inte bara sin egna utan även närliggande flyplans och fartygs exakta position. Systemet är helt självstyrande110.

1961 Bärgningen av Regalskeppet Vasa

Regalskeppet Vasa sjönk på sin jungfrutur 1628. Hon var 69 meter lång, en bredd på 11,7 meter och ett djupgående av 4,8 meter. Hennes deplacement var 1210 ton. Hon hade 3 master och tio segel. Vasa var bestyckad med 48 × 24 punds kanoner, 8 × 3 punds kanoner, 2 × 1 punds kanoner, 6 st stormstycken. Besättningern bestod av 145 sjömän och 300 soldater.

Den svenske marinteknikern och amatörforskaren Anders Franzen återfann vraket efter regalskeppet Vasa. Han hade under lång tid bedrivit arkivforskning efter svenska örlogsfartyg och till slut fått ihop en lista på 12 fartyg som han tyckte verkade vara de mest intressanta. Från 1954 koncentrerade han sig på Vasa och Stockholms hamnområde. Franzen kunde ofta ses, sitta ute i sin snipa och ibland låta sitt egenhändigt tillverkade propplod gå i djupet. 25 augusti 1956 fick han träff utanför Beckholmsdockan. Vasa var hittad111.

Upptäckten av Vasa vållade inte direkt någon glädje. Ingen ville satsa av sina medel för att ta upp ett gammalt vrak. Franzen lobbade dock flitigt och lyckades få ihop en grupp som skulle ta sig an det hela. 1956 påbörjades förberedelserna för bärgningen. Till dykledare utsågs dykaren Per Edvin Fälting. I förberedelserna ingick bland annat att ta upp lösa delar runt vraket som stod på 32 meters djup. 1957 påbörjades förberedelserna för själva lyftet. Sex tunnlar grävdes/spolades under Vasa – tanken var att kraftiga stålkablar skulle dras igenom dem för att skeppet sedan skulle kunna lyftas med hjälp av flytpontoner. 1959 var det dags för det första lyftet. Hon lyftes dock bara så att hon lämnade botten, därefter flyttade man Vasa i tio etapper in till 17 meters djup. Här påbörjade dykarna att täta kanonluckor, byta ut 1000-tals sönderrostade järnbultar mot träplugg eller nya bultar, ta bort så mycket lera och dy som möjligt och så vidare. Detta arbete pågick under ett och ett halvt år. På morgonen den 24 april 1961 lyftes slutligen Vasa till ytan efter 333 år på botten.

Kronologi:

– 1961 Vasa läggs i ett provisoriskt museum

– 1962 påbörjas besprutning av vraket med konserveringsmedel.

– 1967 görs den sista dykningen i projektet. En 11 meter lång storbåt och två bogankare tas upp.

– 1979 besprutning med konserveringsmedel avslutas

– 1988 Vasa flyttas till det nybyggda Vasamuseet

– 1990 Vasamuseet invigs. Ett 44-årigt bärgningsprojekt kan anses som avslutat.

Anders Franzen fick aldrig någon ekonomisk ersättning för det arbete han lagt ner, detta trots att han gett Stockholm en av dess största turistattraktioner, men han;

– fick en särskild befattning i teknikhistoria på Kungliga Tekniska Högskolan, KTH, där han 1983 promoverades till teknologie hedersdoktor.

– 1988 tilldelades han KTH;s stora pris.

– 1992 tilldelades han professors titel.

– 2007 efter att Vasamuseet under året haft än en miljon besökare meddelade Stockholms stadsborgarråd att Anders Franzen skulle få en park uppkallad efter sig.

Anders Franzen hade en liten sjöbod vid fiskehamnen på Dalarö. Boden är från 1865 och och köptes av Franzen 1950. Här bedrev han mycket av sina vrakstudier och förvarade viss av sin utrustning. Boden är nu museum och lagskyddat byggnadsminne112.

1962 – 1978 Undervattenshabitat

Undervattenshabitiat, det vill säga undervattensbostäder och/eller arbetsplaser blev relativt populära under denna period, i vart fall om vi ser till deras begränsade användning. Det byggdes totalt 65 habitat under denna period, varav 41 i Europa, vilket till exempel kan jämföras med ”Jim” som hade ett praktiskt användningsområde och varav det byggdes 19. Habitaten kan indelas i två grupper, de med atmosfärstryck och de med förhöjt tryck. De flesta habitaten byggdes i forskningssyfte. Nedan beskrivs några av de mest kända habitaten.

– Conshelf I, II, III

Först med att bygga var Jacques Costeau . Det första undervattenshabitatet, Conshelf I, byggdes år 1962 och sjösattes utanför Marseille. I habitatet bodde två dykarlag på 10 meters djup under en veckas tid.

I Conshelf II, som sjösattes 1963 i Röda Havet, levde tio personer, tio meter under havsytan, i 30 dagar.

I Conshelf III, som sjösattes på 100 meters djup utanför Marseille, levde 6 personer på 100 meters djup under 3 veckors tid. Conshelf I, II och II innebar ett stort vetenskapligt genombrott då det bevisade människans förmåga att leva längre tider under vattnet vid ett betydligt högre tryck än vid havsytan.

Tekniken kom senare att kallas mättnadsdykning. Bottenplacerade habitat är idag ovanligt eftersom försörjningen av habitatets inneboende är betydligt mer omständigt än om habitatet finns ombord på ett fartyg på ytan och dykarna transporteras i en ”trycksäker hiss” till dykarklocka med dörr till arbetsplatsen på botten.

-SEALAB I, II och III

SEALAB utvecklades av den amerikanska flottan för att genomföra experiment med mättnadsdykning. De tre olika habitaten sänktes successivt ned till ökade djup. Experimenten avslutades när SEALAB III nådde 185 meters djup.

– Tektite I och II

Habitaten designades och byggdes av General Electric. Undervattenshabitaten användes av NASA för att studera hur människor klarade av att leva under extremt isolerade förhållanden.

– Hydrolab

Forskningsstationen Hydrolab användes av NOAA. 180 uppdrag genomfördes i stationen, som var stationerad på Bahamas och senare på St Croix i Karibiska havet. Undervattenshabitatet används inte längre och är idag placerat som ett museiföremål på NOAA:s högkvarter i Silver Spring i Maryland i USA113.

– Aquarius

Aquarias är ett undervattenshabitat beläget på 20 meters djup utanför Florida keys, sjösatt 1986. Habitatet drivs av NOAA och används för forskning kring marinbiologi, dykutrustning och dykmetoder. Habitatet utnyttjats även av NASA för att simulera förhållanden under rymdfärder och träna astronauter. Fyra till sex besökare kan stanna 1-2 veckor på Aquarius.

– MarineLab

Marint laboratorium, sjösatt 1984 har använts för observation, forskning och utbildning. NASA använde laboratorium för sin forskning på Controlled Ecological Life Support Systems (CELLS). MarineLab ligger idag i anslutning till Jules Undersea Lodge114.

– La Chalupa Research Laboratory

Undervattenslaboratorium konstruerat av Ian Koblick. Under det tidiga 1970-talet var La Chalupa Research Laboratory det mest avancerade undervattenslaboratoriet i världen. I mitten av 1980-talet omvandlades laboratoriet till världens första undervattenshotell,  Jules Undersea Lodge, som fram till sommaren 2018 hade haft mer än 2 000 övernattningar, står på 6,5 meters djup. Hotellet som ligger i Key Largo tar 850 USD per natt och person för ett dubbelrum. Då hotellet ligger under ytan krävs dykcertifikat för att få boka rum. Hotellet som har två dubbelrum arrangerar även dyk- och snorkelkurser115.

Djupet 6,5 m är sannolikt valt eftersom forskning visat att detta är det största djup man kan vistas på under lång tid och sedan gå direkt till ytan utan allvarligare symtom på dykarsjuka116.

2020 är följande habitat verksamma;

– LS-1. Drivs av SALMO Ecological Divers Association – A.I. Cuza University. Habitatet står på en mobil plattform i sjön Bicaz, Rumänien.

– MarineLab (se ovan)

– Jules´ Underwater Lodge (se Lachupa ovan)117.

Referenser

100.Kaj Undén. Besökt 20200429.

101.Bengt Börjesson. Besökt 20200503.

102.Åke Follin. Besökt 20200503.

103.Dennis Österlund. Besökt 20200430.

104.Piccard. Besökt 20200430.

106. Trieste. Besökt 20200431.

107. Ingvar Elfström. Besökt 20200427.

108.. Poseidon. Besökt 20200427.

109. Poseidon. Besökt 20200427.

110. Lans Besökt 20200501

111. Vasa. Besökt 20200501.

112. Vasa. Besökt 20200501.

113. Undervattenshabitat. Besökt 20200501.

114. Undervattenshabitat. Besökt 20200501.

115. Undervattenshabitat. Besökt 20200501.

116. Undervattenshabitat. Besökt 20200501.

117. Historical underwater habitat. Besökt 20200501.