Havets skuggor


På grund av begränsningar i uppladdning har vi varit tvungna att komprimera filmen. Detta ger en något sämre upplevelse och kvalité. Vi arbetar med att hitta en bättre lösning.

© Björn Axel Johansson. Kopiera ej!

En del av den arbetsgrupp som under 1980-talet bl.a. svarade för ”Havets skuggor” och andra UV-filmer på SDHF:s filmwebb. På Kalmar Varvs mallvind (till vänster varvsingenjör Bengt Johansson) står Bengt Grisell, fotograf Rolf Nilsson, Anders Franzén och producent Björn Axel Johansson.

På uppdrag av BBC byggdes här den dykarklocka som användes vid Bengt Grisells provdyk på regalskeppet Kronans vrak. Den första trämodellen hänger i bakgrunden. [Se också ”Signallinan” nr 46 / December 2020]

Kort om Havets skuggor

Text: Björn Axel Johansson

Producent: SDHF:s medlem Björn Axel Johansson var tidigare frilansande dokumentärfilmare och producent för SvT. Under 1980-talet specialiserade han sig på undervattensprogram och marinarkeologi. Förutom att ha arbetat med produktioner
för SvT hade han bland uppdrag för Norddeutscher Rundfunk, BBC och National Geographic.

Bakgrund: Alla produktioner under 1980-talet gjordes helt eller delvis i samarbete med den närmaste kretsen kring Anders Franzén. Bengt Grisell vid KTH och Sten Ahlberg på SvT, utvecklade och svarade för det videosystem som användes. De
tillsammans medan bland andra Curt Östman och Bengt Börjeson ingick i de olika säsongernas dykarlag. Den nya videotekniken och den vrakvänliga Östersjön gjorde att de internationella TV-bolagen uppmärksammade gruppens arbete.

Program: ”Havets skuggor” är den första professionella filmen från de kända E19-vraken söder om Öland. Den beskriver även den historiska bakgrunden och hur filminspelningen gick till.

Teknik: Det egenkonstruerade videosystem som användes – något motsvarande fanns då inte på marknaden – tillät bland annat att producenten med hjälp av hörtelefoner kunde ge dykarna instruktioner från dykplattformen så att bildmaterialet blev så bra
som möjligt. All bild- och ljudkommunikation mellan dykteam och plattform gick genom en hundra meter lång kabel. Den strömförsörjde också de assisterande dykarnas UV-lampor som främst användes vid interiörtagningar. Både kamerahus och
UV-lampor konstruerades och byggdes av Grisell/Ahlberg.

Bemanning: Följande personer hade nyckelfunktioner vid inspelningarna till havs:

UV-foto: Bengt Grisell, Curt Östman, Torleif Nilsson. Filmfotografer: Rolf Nilsson, Berndt Schmiel. Ljud: Winfried Eberhard, Björn Axel Johansson. Teknisk samordning och support: Dan Ejnarsson, Sten Ahlberg. Manus, regi, produktion: Björn Axel Johansson. Övriga involverade i produktionen, se filmens creditlista.

E19:s sänkning av skeppen 1915

(Texten Hämtad från Museum of Wrecks webbsida)

I augusti 1915 blev Francis Cromie befälhavare på den brittiska ubåten E19. Ett av hans första uppdrag i sin nya tjänst lyckades över förväntan. På en enda dag sänkte ubåten fyra tyska lastångfartyg och jagade ett femte på grund.

Den svenska järnmalmsexporten var viktig för den tyska krigsindustrin under första världskriget. För Storbritannien var det lika viktigt att förhindra att malmen nådde fram till tyska hamnar. Därför var tyska fartyg med last av malm i Östersjön prioriterade mål för den brittiska flottan.

Den 11 oktober inledde E19 dagen med att sänka ångaren Walter Leonhardt. Cromie hade dåliga erfarenheter av ubåtstorpeder, så han bestämde att det tyska fartyget skulle sänkas genom att ta bort locken på cirkulationspumpen, öppna bottenventilerna samt fästa en sprängladdning i akterskeppet.

(SDHF:s anmärkning. Cromies första sänkning var tänkt att bli det tyska ångfartyget SS Luleå dagen innan, men torpeden hade ett styrfel. Den vände tillbaka och var bara 15 meter från att sänka ubåten i stället. Tre andra torpeder antingen missade SS Luleå eller exploderade inte. Till slut gav Francis Cromie upp och E 19 övergav ångfartyget. SS Luleå drev upp på grund men kunde senare bärgas. Den 11 oktober, från klockan 8.30 på morgonen till 19.30 på kvällen, sänkte E 19 fem tyska ångfartyg. Det är fortfarande en av historiens mest framgångsrika ubåtsoperationer.).

Straxt därefter jagades Germania på grund, och kort efter det fick Cromie syn på ångaren Gutrune. Den tyska besättningen beordrades i livbåtarna och fartyget sänktes. Director Reppenhagen stod näst på tur. Samtidigt som den ångaren sjönk närmade sig ytterligare ett fartyg, den 120 meter långa Nicomedia. Den tyska besättningen försökte blidka ubåtsmännen genom att erbjuda dem en hel tunna öl, men det hjälpte inte. Klockan 19.30 sjönk Nicomedia.

Utan att avlossa en enda torped lyckades E19 sänka fyra tyska malmlastade ångfartyg och jaga ett femte på grund. Ingen ombord på de fem handelsfartygen skadades.

Lite om fartygen och ubåten E19

Vrakplatsen ligger cirka 3,5 nautiska mil söder om Ölands södra udde.

Ångfartyget Walter Leonardt

Klockan 08.30 på morgonen fick befälhavaren ombord på E19 syn på fraktfartyget Walter Leonhardt. Hon var 75 meter lång och 11 meter bred. Besättningen beordrades att kliva i livbåtarna. De plockades senare upp av det svenska fartyget Fernebo. Med utplacerade sprängladdningar samt genom att öppna bottenventilerna sänktes Walter Leonhardt på 10 minuter. 

Ångfartyget Gutrune

Direkt efter sänkningen av S/S Walter Leonhardt får man från E19 syn på ett nytt mål S/S Gutrune. Hon var ett kombinerat last och passagerarfartyg som kunde ta 40 1:a klass passagerare i midskeppsbyggnaden samt 60 stycken 3:e klass passagerare på akterdäck, poopen. Hon hade elektricitet ombord och gjorde ca 10 knop. Rederiets namn var Hamburg-Südamerikanische Dampshiffahrts Gesellschaft (H.S.D.G). Hennes längd var 97 meter. Besättningen som beordrats till livbåtarna plockades upp av den svenska ångaren Baltia. För sänkningen öppnade man bottenventilerna men hon

Direkt efter sänkningen av S/S Walter Leonhardt får man från E19 syn på ett nytt mål S/S Gutrune. Hon var ett kombinerat last och passagerarfartyg som kunde ta 40 1:a klass passagerare i midskeppsbyggnaden samt 60 stycken 3:e klass passagerare på akterdäck, poopen. Hon hade elektricitet ombord och gjorde ca 10 knop. Rederiets namn var Hamburg-Südamerikanische Dampshiffahrts Gesellschaft (H.S.D.G). Hennes längd var 97 meter. Besättningen som beordrats till livbåtarna plockades upp av den svenska ångaren Baltia. För sänkningen öppnade man bottenventilerna men hon sjönk långsamt varför man skickade fyra granater mot
henne för att påskynda sänkningen. Man han sänka ytterligare två fartyg, Germanica och Director Reppenhagen innan Gutrune försvann från ytan.

Ångfartyget Germanica

Germanica blev det tredje fartyget som sänktes av E19. Hon bärgades senare och reparerades. Hennes övriga historia är för oss okänd.

Ångfartyget Director Reppenhagen

Efter att ha kontrollerat nationaliteten på ytterligare ett fartyg som visade sig vara svenskt, får E19 syn på Director Reppenhagen. Director Reppenhagen var 79 meter lång och 11 meter bred. Precis som med tidigare fartyg fick besättningen lämna Director Reppenhagen i livbåtarna och plockades upp av det svenska fartyget Märta av Helsingborg. Bottenventilerna på Director Reppenhagen öppnades och fartyget sjönk snabbt.

Ångfartyget Nicomedia

Det sista fartyget som sänktes var S/S Nicomedia. Hon byggdes 1901 av von William Grav & Co. i West Hartlepool (byggnr 634). Beställare var Hamburg-Amerika Packetfahrt Aktiengesellschaft. Nicodemia var 117 meter lång och 16 meter bred. Besättningen fick gå i livbåtarna. Den tyska besättningen avböjde erbjudande om bogsering in mot land. I mörkret kom livbåtarna ifrån varandra. Två av dem drev iland vid Blekingekusten och togs in till Karlskrona. Livbåten med befälhavare Poock kom iland dagen efter vid Degerhamn på Öland. Nicomedia sänktes genom en sprängladdning i aktern och öppnade bottenventiler. 

Platsen för Nicomedias sänkning enligt kapten Poock.

Sonogram av Nicomedia. © Sture Hultquist. Sonogram eller spektrografi som det också kallas är en typ av akustisk analys genom vilken en form av akustiska diagram med tre dimensioner framställs.

Kuriosa

Våren 1998 hittade sportdykaren Stefan Fransson ölflaskor i vraket. Man tog kontakt med Slottskällans Bryggeri om möjligheten att återskapa denna unika öl. Bryggeriet tände på iden och efter att de inblandade fått bärgningsrätten plockades flaskor upp för analys. Efter att man konstaterat att jästkulturen levde kunde man återskapa ölet. Till båtmässan i Stockholm år 2000 var första satsen klar och man kan numera avnjuta ett stycke marinhistoria ur det nygamla veteölet som säljs/kan beställas under namnet
”Vrak”.

Flasktext: VRAK är ett ljust veteöl med låg beska. Dess jästkultur är hämtad på havets botten. I oktober 1915 sänktes den tyska lastångaren SS Nicomedia utanför Ölands södra udde av den engelska ubåten HMS E19. Sommaren 1999 bärgade de båda dykarna Marcus Runeson och Mats Karlsson buteljerat öl ur vraket. Vi kom över några flaskor som förutom öl innehöll sediment av jäst. De jästceller som överlevt odlade vi upp. Den unika jästen ger ölet en frisk och fruktig arom. Ett öl med en minnesvärd historia och smak.

Slottskällans Bryggeri drivs av sanna ölentusiaster – med kärleken till ölet som gemensam nämnare.
Vår vision och dröm har länge varit att dela vår passion för ölet med likasinnade. Därför finns vår kärlek numera buteljerad.

E19


HMS E19 byggdes av Vickers på Barrow-in-Furness. Hennes köl lades den 27 november 1914. Hon sjösattes den 13 maj 1915 och togs i drift den 12 juli 1915. E19 hade ett deplacement på 662 ton på ytan och 807 ton under vatten. Den hade en total längd på 55 m och en bredd på 6,92 m. Den drevs av två dieselmotorer, Vickers åttacylindriga tvåtaktare som producerade 800 hästkrafter (600 kW) och elmotorerna som producerade 420 hästkrafter (310 kW). Besättningen bestod av tre officerare och 28 sjömän

Ubåten hade en maxhastighet på 16 knop (30 km/h) på ytan och 10 knop (19 km/h) under vatten. Bränslekapaciteten var på 50 ton diesel och räckvidden var 2 829 nautiska mil (5 238 km) samtidigt som de klarade 10 knop (19 km/h). Den kunde befinna sig i undervattensläge i fem timmar och röra sig i 5 knop (9,3 km/h).

E19 var troligen den första E-klassbåten som var utrustad med däckskanoner vid konstruktionstillfället. I detta fall och kanske unikt, fanns det bara en 2-pundskanonen framför bryggan. E19 hade fem 18-tums (457 mm) långa torpedrör, två framåt, ett midskepps och ett akterut på varje sida av skeppet. Totalt 10 torpeder rymdes ombord.

E-klass ubåtar hade trådlös telegrafi på 1 kilowatt. På vissa ubåtar uppgraderades dessa system senare till 3 kilowatt genom att ta bort ett torpedrör midskepps. Det teoretiska maximala dykdjupet var 100 fot (30 meter). Men under drift nådde vissa enheter djup på mer än 200 fot (61 meter). Vissa ubåtar i E-klassen var utrustade med Fessenden-oscillatorer, en elektroakustisk givare uppfunnen av Reginald Fessenden, med utveckling som startade 1912 vid Submarine Signal Company of Boston. Det var den första framgångsrika akustiska ekoavståndsenheten. Utvecklingen påbörjades på grund av Titanics undergång tidigare samma år.

Inte heller E 19 överlevde kriget. Ubåten sänktes av sin besättning utanför Helsingfors i april 1918 för att den inte skulle falla i tyskarnas händer. För Francis Cromie var den 11 oktober 1918 höjdpunkten på hans militära karriär. Något senare skickades han som militärattaché till Petrograd. Där sköts han till döds den 31 augusti 1918 när bolsjeviker attackerade den brittiska ambassaden.)