Logga in              Bli medlem



Dyktankhuset som ligger vid Galärvarvet, Kungliga Djurgården i Stockholm, mellan Vasamuseet och Spritmuseet, är hjärtat i föreningens verksamhet. Vårt syfte är att sprida kunskap om dykning från äldre tid genom olika aktiviteter, samla återståndare, manualer/tekniska beskrivningar och dokument som har haft och har betydelse för utvecklingen av dykning. Vi hoppas att du finner vår webbsida intressant och lockar dig till att besöka Dyktankhuset för att få mer kunskap om dykning i ett historiskt perspektiv, i nutid och i framtiden. Dyktankhuset lyder under den statliga myndigheten Statens museer för maritim-, transport- och försvarshistoria, SMTMF.

  

Visste du att du kan beställa specialvisningar av Dyktankhuset? Skriv til oss och berätta om dina önskemål.

Nytt från SDHF

Höstens arbetsträffar i Dyktankhuset

Som vanligt är det Åke som leder fixargruppen som träffas klockan 17 – 21 en gång i månaden för att sköta om våra samlingar och ta en fika. Du är varmt välkommen att delta.

Oktobers nya artiklar

Startsidan

Sista andetaget

Arkiv > Startsidor

Septembers startsida (Startsidorna har också flyttats upp i menyn för att de skall bli enklare att hitta)

Dykningens Historia > Svensk Dykhistoria

  • Protectorial -Det kungliga påbud som gav Dyk- och Bärgningkompanierna monopol på bärgning av och från vrak
  • Konsten att lefva under watn – Andra upplagan
  • Strödda anteckningar, rörande dykeri- och lotsinrättningarna, av J.P. Ljungström, 1827.

Medlemmarnas sida

Konsten att leva under vatten. En ”nyöversättning” av ”Konsten att lefva under watn”. Modernt typsnitt och modernare svenska (låt dig inte luras av omslagsbilden).

Signallinan

Nu kan alla läsa vår medlemstidning Signallinan fram till två år tillbaka Du hittar dem i menyn under SDHF -> Sgnallinan. Om du vill kunna läsa samtliga nummer och dessutom få tillgång till ett artikelregister, samt den tryckta versionen hemskickad blir du medlem. Äldre tryckta versioner av Signallinan kan du köpa från vår webbshop.

Novembers artikel på Startsidan

Att dyka på sex meters djup kan inte ens på 1900-talets början varit särskilt svårt för en erfaren tungdykare, men om vi lägger till att det skedde i totalt mörker, där han var tvungen att känna sig fram med händerna, till en plats där han, vid första dykningen, aldrig tidigare varit och vetskapen om att några meter över sig hade han en flera hundra tons tung byggnad som kunde rasa samman när som helst. Hans enda skydd mot det var ett knappt metertjockt lager av vattendränkt, bräcklig torv. Läs om dykaren som ensam räddade en katedral.

Sista andetaget

Frågar man läkarvetenskapen hur länge en människa kan klara sig utan luft får man svaret tre till fem minuter. Tiden kan förlängas något vid kyla eftersom kroppen då prioriterar syrerikt blod till hjärtat och hjärnan. Även människans dykreflex gör samma sak. Dagens fridykarrekord motbevisar läkarvetenskapen, men också andra fall. I den här artikeln, först publicerad i The Guardian. Låter vi djuphavsdykaren Chris Lemon berätta sin historia.

Det var, säger Chris Lemons, ”en helt vanlig dag på kontoret”. Tills saker och ting gick fel. Men när de gick fel, gick de väldigt fel och väldigt snabbt. ”Kontoret” var botten av Nordsjön, där Lemons lämnades utan luft i nästan en halvtimme.

Lemons arbetade som mättnadsdykare, bodde i en tryckkammare ombord på ett specialfartyg i upp till en månads perioder, och sänktes ner till havsbotten i en dykarklocka för att arbeta med offshore-strukturer. ”Det är en seriös verksamhet, men det är rutin för oss. Den där klockan som går ner är som taxin till jobbet. Jag kände mig alltid bekväm där nere.”

Den 18 september 2012 tog Lemons, tillsammans med kollegorna Duncan Allcock och Dave Yuasa, sin dykarklocka-”taxi” till jobbet på 90 meters djup. Allcock, den mest erfarna av de tre och något av en mentor för Lemons, skulle stanna kvar i klockan medan Lemons och Yuasa satte på sig sina dykdräkter för att reparera ett rör på ett grenrör, en stor gul borrstruktur som används av oljeindustrin och är ungefär lika stor som ett hus. Mättnadsdykare är fästa vid klockan med navelsträngar, kablar som förser dem med kommunikation, ström och ljus, samt en blandning av syre och helium för att andas, varmt vatten för att hålla dem varma och ett sätt att hitta sin väg tillbaka till klockans säkerhet. ”Våra navelsträngar är precis vad de låter som: livgivare”, säger Lemons, 45, i ett videosamtal från södra Frankrike där han nu bor. Klockan var i sin tur kopplad till fartyget, dykstödsfartyget Topaz, som hade en besättning på 120 personer och var positionerat 103 km nordost om Aberdeen. Fartyget höll sin plats över dykområdet utan ankare, styrt av ett datorsystem för ”dynamisk positionering”.

Den dagen var vädret dåligt – 35 knop vind och 5,5 meters dyning – men inte ovanligt för Nordsjön, och inte heller hinder för dykning. ”Vi märker inte riktigt det på botten”, säger Lemons. Faktum är att sikten, trots att det var mörkt, inte var så dålig. ”Generellt sett kan man inte se mycket i Nordsjön. Det är halva jobbet, att kunna orientera sig. Men vid det här tillfället kunde vi se klockan från där vi var.”

En helt vanlig dag på kontoret’ … Lemons och en kollega i dykarklockan ombord på Topaz. Foto: Med tillstånd av Chris Lemons.

De hade arbetat i ungefär en timme när saker och ting gick fel. Det fanns en öppen kommunikationslinje till fartyget och de hörde larm gå igång. Inte ovanligt, men sedan kom ett meddelande från fartyget direkt till Lemons och Yuasa: ”Lämna allting där – gå ut ur strukturen, pojkar.” De släppte ner grenröret på havsbotten. ”Det var då förvirringen började”, säger Lemons. ”Att gå upp till ytan är aldrig ett alternativ – man skulle dö av explosiv dekompression ganska snabbt. Det finns bara en säker plats: dykarklockan.” Men dykarklockan, som hade varit 10 meter ovanför dem, var inte där. Topaz dynamiska positioneringssystem hade slutat fungera och fartyget drev iväg i stormen och drog med sig klockan. Men klockan var fortfarande fäst vid den andra änden av deras navelsträngar, så de började klättra på kablarna. ”Jag minns inte att jag bearbetade vad som hände. Jag försökte bara komma tillbaka till den där säkra platsen, klättrade hand för hand, precis som Dave bredvid mig.”

Men plötsligt kunde inte Lemons klättra längre. En ögla av hans navelsträng hade fastnat på grenröret de hade arbetat med. Fartyget drog i klockan, som drog i navelsträngen. ”Jag visste direkt att den hade fastnat. Jag har det här 8 000 ton tunga fartyget som drog åt navelsträngen hårt – det fanns ingenting jag kunde göra för att lossa den.” Faktum är att eftersom kabeln hade fastnat i en del av grenröret, fann sig Lemons först dras tillbaka in i det. ”Jag släpade runt som en fisk som försökte ta mig därifrån och ropade efter slack. Min nästa tanke var att om den fortsatte att glida, skulle det finnas en liten glipa i strukturen som jag skulle dras igenom, som att dras genom ett ostrivjärn. Det kommer inte att vara en trevlig väg att dö. Den första riktiga dosen tur jag hade var att den slutade glida.” Det är ett bevis på Lemons talang för underdrift, och den absolut desperata situationen, att han ser detta som tur.

Snart märkte Yuasa att Lemons hade problem: ”Han insåg att det var ett problem och vände sig om för att komma tillbaka till mig. Vi kunde inte prata med varandra, men jag minns att våra blickar möttes. Jag bönfaller honom att hjälpa mig, men han släpas bort. Jag tappade honom ur sikte, men jag kunde fortfarande se hans lampa. Sedan tappade jag även den ur sikte.” Under tiden fortsatte skeppet att dra i Lemons navelsträng. Han minns inte att han hörde kabeln gå av; det hände i etapper, först försvann kommunikation, ”som en domkraft som dras ur en högtalare. Jag tappade all kommunikation, vilket försätter dig i en väldigt ensam situation. Sedan [försvann] slangen som gav mig andningsgas – plötsligt hade jag ingenting att andas alls.”

”Att gå upp till ytan är aldrig ett alternativ” … Lemons i klockan. Foto: Med tillstånd av Chris Lemons

Yuasa tog sig tillbaka till klockan, utmattad. På fartyget försökte de desperat få igång det dynamiska positioneringssystemet igen. Under tiden gjorde Lemons vad mättnadsdykare är utbildade till att göra. ”Vi har med oss ​​dessa nödförnödenheter. Man förväntar sig aldrig att behöva använda dem, men när man plötsligt att man inte har något att andas är det instinktivt att vrida på vredet på sidan av hjälmen för att öppna förrådet. Det försätter en i en helt annan värld: i det ögonblick som man öppnar det har man gått från en plats där man har detta oändliga förråd till en där man i stort sett har ett ändligt – ungefär åtta eller nio minuter.”

När navelsträngen gick sönder hade Lemons fallit tillbaka ner på havsbotten. Hans första uppgift var att hitta grenröret, där ett räddningsförsök, om det fanns ett, troligtvis skulle äga rum. Men det var inte lätt utan en lampa. ”Det var ett oändligt mörker. Jag kunde inte se min hand framför ansiktet. Det är lätt att bli desorienterad även under de bästa omständigheterna, med en kompass och en lampa och någon som säger vart man skall gå. Jag visste att den här enorma gula strukturen förmodligen bara var ett par meter bort, men jag hade ingen aning om åt vilket håll. Återigen hade jag stor tur – jag stötte rakt in i den.” jag klättrade uppför grenröret, rädd för att släppa taget och tappa det igen, och kom upp till toppen. ”Av någon anledning förväntade jag mig att se Dave på väg tillbaka till mig, eller dykarklockan. Men när jag kom dit och tittade upp, fanns det inget annat än det absoluta mörker i havet ovanför mig.”

Det var kallt, runt 3 grader Celsius, och Lemons hade förlorat sin varmvattenförsörjning. ”Jag skulle ha blivit hypotermiskt kall väldigt snabbt, men jag har inget minne av det. Kanske har kroppen en förmåga att stänga ute onödig information. Eller kanske är mitt minne inte så bra som jag trodde. Jag känner att jag har ett ganska klart minne av allting ända fram till den punkt där jag blir medvetslös.” Han räknar med att av de åtta eller nio minuter han hade fått gas, hade han förmodligen använt fyra eller fem. ”Jag ska inte låtsas att jag inte var rädd och andades hårt. Jag insåg att även om Dave hade varit där, var chansen att han skulle få mig tillbaka till en andningsbar miljö innan jag fick slut på gas var minimal. Utan att någon var där bestämde jag mig för att det här förmodligen skulle bli slutet. På ett konstigt sätt hade det en lugnande effekt; rädslan, paniken rann ur mig – det fanns ingenting jag kunde göra. Jag intog en sorts fosterställning och övermannades av sorg. En stor sorg tog över vid den tidpunkten.”

Finn Cole som Lemons, Woody Harrelson som Allcock och Simu Liu som Yuasa i Last Breath, filmen baserad på Lemons olycka. Foto: FlixPix/Alamy.

Vad tänkte han på i det ögonblicket? ”Jag befann mig i en spännande tid i mitt liv: tidig 30-årsålder, Jag hade gift mig året innan, vi höll på att bygga ett hus … Jag hade alla förhoppningar och drömmar man har i det skedet – om barn, resor – och det kändes som om allt det där skulle ryckas bort på denna konstiga, ensamma plats. Jag växte upp i en medelklassfamilj i utkanten av Cambridge, och jag minns att jag tänkte: ’Hur är det här med den mörka, ensamma platsen där jag slutar mina dagar?’” Han berättar också att han var orolig för vad de skulle hitta på hans mobiltelefon, men säger sedan att han skämtar. Melons är väldigt rolig – det framgår inte i dokumentären som gjordes om hans olycka. I dokumentären Last Breath från 2019 varvas intervjuer med Lemons, Yuasa, Allcock och andra med filmklipp från dagen och några rekonstruerade scener. Det mest kraftfulla, gripande filmmaterialet är taget från ett fjärrstyrt fordon (ROV), likt en obemannad miniatyrubåt , som sjösattes från Topaz. Lemons ligger ovanpå strukturen, i fosterställning, och hans arm rör sig och rycker. En del av rovens operatörer tolkar det som ett tecken på att han vinkar åt ROV:n och låter dem veta att han fortfarande lever och att de måste komma vidare. Idag avfärdar Lemons detta. ”Jag är definitivt medvetslös när ROV:n hittar mig. Vi har några teorier om vad det var.” Med andra ord: han vinkade inte utan höll på att drunkna. Han minns inte ögonblicket då han förlorade medvetandet. Han tror att det var koldioxiden som gjorde honom medvetslös, och det är därför ”själva ögonblicket var fridfullt”. Jag känner mig lite som en charlatan. Jag blir fortfarande kontaktad hela tiden av människor som har förlorat nära och kära, men jag kan inte berätta hur det är – jag dog inte.”

På något sätt fick de igång det dynamiska positioneringssystemet igen och flyttade grenröret. Allcock och Yuasa var fortfarande i klockan. Yuasa lämnade klockan igen för att hämta Lemons, förmodligen i förväntan om att få tillbaka en död kropp. Det hade gått 35 minuter sedan hans navelsträng gick av, och Lemons hade bara åtta eller nio minuters nödgas. De släpade honom tillbaka in i klockan och tog av honom hjälmen. Han var knallblå. Allcock gav honom mun-mot-mun-andning, ett par stora andetag … och mirakulöst nog kom Lemons tillbaka till livet. Lemons minns det inte, men det finns ett fint ögonblick i filmen där Yuasa sträcker ut handen och håller fast Lemons, som sträcker ut handen och griper tag i honom och Allcock. ”De är de riktiga hjältarna i den här historien”, säger Lemons, ”och alla på båten. Jag är bara en jungfru i nöd.”

Lemons och hans fästmö gifte sig och byggde färdigt sitt hus. De är inte längre tillsammans, men han har en ny partner och två barn – de förhoppningar och drömmar han hade gick inte förlorade på botten av Nordsjön. Det tog ett tag att inse hur enormt det var han hade gått igenom. Det har gett honom en mer akut medvetenhet om dödlighet och om livets värde och bräcklighet. Men det har också understrukit kraften i mänsklig motståndskraft. ”Vi underskattar ibland vad vi är kapabla till. Det har gett mig mod och självförtroende, snarare än att det har slagit ut det ur mig.” Lemons arbetar fortfarande inom branschen, men som dykledare på fartyget, inte på havsbotten. Han minskar också dagjobbet och talar mer inför publik. Det är roligt att genom att knacka så högt på dödens dörr har han öppnat en massa andra. Och nu berättas hans historia i en thriller, även kallad Last Breath, regisserad av Alex Parkinson. Allcock, från Chesterfield, spelas av Woody Harrelson, från Texas. Simu Liu, som spelade en av Ken-familjen i Barbie-filmen, spelar Yuasa. Och Lemons? Finn Cole, från Peaky Blinders. ”Perfekt val, lysande hår, snygg kille – det är helt logiskt”, säger Lemons, som är – och var vid den tidpunkten – skallig.